Det är ju fel att bedöma en bok utifrån författarintentionen. Men när den inleds med ett förord – andra upplagans – där författaren först ondgör sig över att ha blivit missförstådd och sedan tydligt anger både avsikt och föreskriven tolkning? Vad ska man göra?
Romanen är en enkel historia om Thérèse och hennes älskare Laurent, som gemensamt mördar hennes man Camille för att själva kunna gifta sig. Mordet maskeras som olycka och båda lyckas slå mynt av sin låtsade sorg. Men de hade inte räknat med att dådet skulle hemsöka dem, till den grad att deras kärlek vänds i hat och hopplöshet. Slutet blir det oundvikliga för ödesdrabbade kärlekspar.
Ja, men hela handlingen är oundviklig, menar Zola själv. Han har helt enkelt ställt upp en ekvation: ett nervöst och ett sangivinskt temperament, några passioner – detta händer. Jo tack, nog är det uppenbart en studie, för några skuggor och nyanser bortom huvudspåret ges icke. Detta är strikt vetenskap och det ska synas i stilen. Tyvärr. Anspråken skär sig speciellt löjligt mot flera uppenbart symboliska, rentav fantastiska, element: Laurents bitmärksärr efter Camilles dödskamp, hur han försöker måla men upptäcker att alla ansikten han gör föreställer mordoffret...
Trots allt är de flesta av mördarnas reaktioner psykologiskt trovärdiga och inte alls banala. Man kunde tro att författaren använde sin intuition! Men Zola insisterar på att reducera berättelsen till labbrapport. Han verkar missförstå sin egen skapelse för att demonstrera en rätt korkad poäng. Tack och lov lyckas han inte fullständigt, vilket gör boken ganska läsbar ändå.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar