Aias gjorde intryck på mig första gången och det var ingen felläsning, vet jag nu. Och ändå talas det aldrig om den? När sattes den upp på en svensk teaterscen sist? Jag ska erkänna att jag inte hårdbevakar det.
Återigen agerar Zilliacus regissör i det lilla, pekar i förordet ut nyckelscener och centrala motiv. Endast i denna och en annan tragedi (vilken?) förekommer en scenförändring: från lägret till stranden, där Aias kastar sig på svärdet. Och sedan ligger han där död under pjäsens långa slutskede, med vänner och fiender parlamenterande över hans lik! Det är förvånansvärt effektfullt.
Men bäst av allt är de smidiga psykologiska skiftningarna, främst hos Aias själv. Den plötsliga skammen när han blir varse sitt misstag, och insikten, nej det stumma konstaterandet att han måste dö – stumt, tomt, monolitiskt till innebörden, men överöst med ack så många ord. Hur han pendlar mellan självförakt, självömkan och ilska, plötsligt utslungad stolthet. Den starkaste scenen är precis i mitten. Hustrun Tekmessa har just försökt övertala honom att överge sina självmordsplaner, Aias har gått av scenen och kören har sjungit en liten klagosång. Så "kommer han ut ur tältet med ett svärd i handen" (scenanvisningarna är visserligen redaktionella) och skanderar högt och präktigt: "Den långa tiden, den som ej kan mätas / i dagen bringar alla dolda ting / och skymmer åter vad som uppenbarats." Han har helt bytt tonart – så stadigt talar bara den som inte har något kvar att förlora. Han påstår sig ha kommit till sans, och ämna gå till sjön blott "för att rena mig / och bli gudinnans tunga vrede fri". Endast han själv vet vad som ligger i de orden. Tydligen är det här stället omdiskuterat – Zilliacus pekar riktigt ut den tragiska ironin, och jag vill tro att han fångat den i sin tolkning.
I ett Sverige där det litterära minnet sträckte sig förbi Populärmusik från Vittula skulle åtskilliga fraser ur den här översättningen vara bevingade: "Du är en dåre i fall du tänker skapa om min själ." Bergman: "Dåre syns du mig, om du dig tilltror styra mina tankars väg." (Inte minsta stuns.) Eller: "Vad säger du? Är det vår undergång?" Den är kanske lite banal, men effektiv i sammanhanget just därför. Bergman: "Ve mig! Vad sagts? Är döden kanske över oss?" Svårare att citera vid fikabordet. Sa jag Sverige förresten, jag menade även Finland. Det här är rent finlandssvensk syntax: "en sådan jämmer ansåg han att hövdes / en svag och modlös man." (min kursiv)
Jo som sagt, så ligger han där över svärdet, död. Menelaos och Agamemnon, som två onda andar, dyker upp och slår myndigt fast att liket ska bli obegravt till straff för hans hybris. Nu handlar pjäsen om något annat! Det började ju som en skildring av Aias stolthet, skam och samvetskval, nu rör det rättvisan och lagen. Men det som gör Aias så särskilt fin är hur det ena osökt glider över i det andra. En modern människa måste alltid påminna sig hur oerhört viktigt det var för grekerna att bli ordentligt begravd. Man kan också ha svårt att acceptera hur onaturligt förlåtelse alltid verkar för dem. Teukros, brodern, har långt och vältaligt argumenterat för att låta begrava Aias. Han gläds åt att se brorsonen närma sig liket: "Men vågar någon slita dig med våld / från detta lik, då må han i elände / ur landet drivas utan rätt till grav" – hallå där! Desto mer storslaget att hämndspiralen till sist sätts ur spel (ett Orestien i det lilla); det är ingen mindre än Aias ärkefiende Odysseus som övertalar Agamemnon att tillåta begravningen. Teukros tackar honom – och vädjar till Zeus att "låta skändligen de skändliga gå under" …
Det hade varit kul att se Jan Stolpe ge sig på den här, om så bara för att få läsa den som ny igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar