Jag verkar ha blivit Zilliacuskomplettist av bara farten. Han översatte mer än tragöderna från grekiska; här en samling epigram. Jag har andraupplagan från 1954. Det är en elegant och ganska anspråkslös volym – kongenialt med genren, förresten.
Ett litet förord introducerar denna. Epigram betyder som bekant inskrift. Särskilt gravstenar och offergåvor pryddes redan i äldre grekisk tid med en liten vers, konventionellt på elegiskt distikon. (Om man undrar hur det låter kan man påminna sig Alf Henriksons exempel:
Först i hexameterns takt lyfts springvattnets pelare uppåt.
Sen i pentameterns rad faller det åter till ro.
) De tidiga inskrifterna är i regel karga, korta, konkreta. Någon har dött och skall äras för skickligt utförda bragder, någon offrar en skål åt kanske Zeus eller Pan. Men som plägar ske med alla rena och ursprungliga kulturuttryck inträder med tiden en viss självmedvetenhet, och epigrammet utvecklas till en skrivbordsprodukt, en bokpoetisk genre som de andra. Man börjar imitera och hitta på inskriptioner till fiktiva monument, eller behandla helt andra ämnen som vin och kärlek, hemmets vård, livets korthet och rena dagsverser. Även pastischen har dock sin skönhet, vilket inte minst hellenismens lärde visste, och följdriktigt är några av de snyggaste dikterna i urvalet signerade Kallimachos. Genren "urartar slutligen till en spirituell lek" och stilövning, rapporterar Zilliacus (men avstår från att bevisa det). Han gör hur som helst några liknelser som kan vara givande för läsningen, och en som jag inte hört förut: "Den moderna versform som kommer epigrammet närmast är utan tvivel sonetten; den har någonting av samma precision, samma förmåga att inrama och sammantränga. Men vid sidan av ett grekiskt epigram verkar den mest fulländade sonett ofri och konstlad."
Urvalet är ordnat i votivepigram och äreinskrifter, gravepigram, erotiska epigram och varia. Inom varje avdelning är ordningen kronologisk, så gott det gått, vilket ger en viss möjlighet att skönja genrens utveckling. Men man kunde önska tydligare tidsangivelser (nu får man uppsöka födelseår i författarregistret) och noggrannare kommentar; nu framstår urvalet som godtyckligt, vilket det väl är, och det är inte lätt att veta om vissa dikter anses särskilt representativa eller om Zilliacus bara tyckte om dem.
Sina litteraturhistoriska ambitioner får man nog kånka direkt till källorna. Den här lilla söta boken (sa jag förresten att varje epigram är illustrerat med en vasmålning eller dylikt?) ska läsas för nöjes skull. Nöjsammast finner jag de dikter som ger inblick i vardagslivet. Som den här, av Leonidas av Tarentum:
Theris, den konstförfarne, åt Pallas sitt alnmått offrar,
sågen med kutig rygg, hyveln, hanterlig och lätt,
yxan och borren därtill, den runda; lämnande yrkets
arbetsmödor och verk, offrar han redskapen här.
Värdigt avsked inför pensionen! Man kan läsa om en flicka som innan hon gifter sig "offrar sin trumma, bollen och slöjan", en kärleksdikt till en kvinna svart som kol (vilket ju lyser rött som en ros när det glöder!), eller den här fina (av Diotimos):
Aftonen led mot sitt fall, när hjordarna utan sin herde
kommo från bergen hem, vita av nyfallen snö.
Ve oss, vid eken för evigt den arme Therimachos sover:
drabbad av himmelens eld sövdes han plötsligt till sömn.
Här måste vi ju ha att göra med en litterär konstruktion; det är lite för snitsigt för att vara äkta inskrift, lite för poetiskt målande och suggestivt. Väl? Några som hittats i sten är också rätt känslosamma.
Det är inte rakt igenom superkul, jag kunde sluppit några tappra krigare och generiska kärleksdikter, men när det är bra är det riktigt träffande. Zilliacus översätter som alltid lysande, och just till epigrammen funkar hans lite högstämda stil väl. Låt oss jämföra ett epigram tillskrivet Platon – Zilliacus mot Jan Stolpe. Det tilltalar en pojke som heter Aster (betyder "stjärna").
Stjärnorna blickar du mot, min Stjärna. Ack, vore jag himlen,
tusende ögons blick kunde jag rikta mot dig.
(Zilliacus)
Stjärnhimlen tittar du på, min Stjärna. Jag önskar att jag var
den och betraktade dig, ständigt, med ögon i mängd.
(Stolpe)
Bara ett stickprov!
Tråkigt med den här boken, och det är ett återkommande fel i äldre tryck, är att hexameterverserna sällan ryms inom satsytans bredd och måste delas på två rader. Ofta bara ett eller två ord inskjutet under. Det är så extra onödigt som stilgraden är stor (uppskattningsvis 11 punkter). Varför inte bara sätta texten mindre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar