Det här var min favorit vid första genomläsningen av Sofokles, eller ska jag säga att jag blev imponerad. Stämningen är unik bland Sofokles verk. Här finns ingen enkel konflikt, men flera små, inbäddade i en gammal mans återblick på livet.
Det är värt att rekapitulera handlingen. När Oidipus förstått vad han förbrutit stack han ut sina ögon och krävde att bli sänd i landsflykt; först när han hunnit ångra sig beviljades detta av sonen Polyneikes, nu kung i Thebe efter fadern. Sedan dess har han drivit som en eländig tiggare mellan städer, åtföljd av sin dotter Antigone. De två når en dag en helig lund i Kolonos utanför Athen (här börjar pjäsen). Det har siats att den ort där Oidipus begravs kommer att njuta gudomligt beskydd, varför han tas emot tjänstvilligt av den athenske kungen, Theseus. Emellertid har även Kreon, Oidipus svåger, hört samma rykte och vill släpa hem honom till Thebe. Polyneikes har blivit bortträngd från tronen av sin bror Eteokles och vill också dra nytta av Oidipus magiska kraft, när han nu planerar ett härtåg mot hemstaden. Oidipus måste uppbåda sin pondus och sin plågas tyngd för att tvinga bort dessa två när de kommer och tjatar. Däremellan tittar Theseus in som en sorts medlare, utomstående och bara på ett opersonligt plan intresserad av Oidipus öde. Till sist dör gamlingen en mystisk död med drag av apoteos.
Innerst inne är dramat helt statiskt. Jag vet inte ens om Oidipus ställer sig upp. Han sitter där bland träden och ser sitt liv passera revy – ja, det är som spöken från det förflutna som är på ingång, kommer, kräver och går. (Jag menar, en spekulativ läsning kunde göra dem till bokstavligen spöken!) Men han är i trygghet där, i den heliga lunden, med Theseus nära och Antigone vid sin sida. Ismene dyker också upp. Dramats enda riktiga händelse är när Kreon för bort döttrarna med våld; de kommer strax tillbaka.
Det finns en vacker, stillsam dynamik i detta. Böljor av världsligheter passerar, smidigt annonserade av döttrarna eller inramade av kören – inte i någon annan tragedi jag läst är kören så snyggt inflätad i dialogpartierna, rena porlande fontänen där i grönskan. (Pekar det gissningsvis mot Euripides?) Personligheter syns klart mot den här fonden. Kreon som faktiskt också är en gammal gubbe, trött på att behöva gräla men besluten att inte släppa gammalt groll. Theseus som fått det här i knät och bara vill göra sin plikt. Den trogna Antigone. Kanske är textens största svaghet att Oidipus själv är den minst intressanta; jag drar mig för att säga minst sympatiska. Det är väl i några av hans tirader som Zilliacus hittat "longörer" (trots ett i övrigt uppskattande förord). Hans bitterhet över sitt öde döljer vad som kunde vara den centrala tragiken: att han på ålderns höst bara är värd något som fetisch. Här finns ju faktiskt, långsökt kanske, en beröringspunkt med Clownen Jac.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar