Mansfield är väl rätt viktig i den anglofona världen men dåligt utgiven på svenska. De här femton novellerna är det första jag läst av henne.
Det handlar om nervösa eller oroliga människor som försöker komma till rätta i vardagliga situationer: ett barn (det är ofta barn) på båtfärd med mormor, en ung kvinna på sin första bal, två systrar ensamma med kokerskan efter faderns död. Somt är rena impressionistiska tablåerna, barndomsminnen målade i Zornglimmer; borgerliga miljöer är det ju också. Ibland liknar det Virginia Woolf i hur berättelsen hoppar mellan medvetanden och obearbetade intryck. Miljöer och personer antyds i skenbart godtyckliga skärvor. Några noveller är tydligare scener, fortfarande helt vardagliga, med en liten handling och en huvudperson som vrids om av ett snöpligt besked på slutet.
I de bästa novellerna, däribland den som lånat titel åt boken, samlas alltihop det där. I den längsta är det nästan bara dimma och lite barnlek på stranden. Till höjdpunkterna hör hur hon kan få absurda tankar att kännas helt riktiga, som när ovannämnda systrar ägnar två hela sidor åt den plötsliga insikten att pappa aldrig kommer att förlåta dem att de begravde honom – och man vill bara hålla med! Och senare: hur de är på väg att öppna byrån, men sansar sig(!) och låter bli – pappa är bestämt därinne. ("The Daughters of the Late Colonel" heter den novellen.)
Den har sina stunder men en del går att ha och mista. Jag misstänker att det lyriska språket är för subtilt för min engelska. Jag har inte fått klarhet i exakt vad som finns översatt.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar