Ung novelldebutant. Omslaget visar ett välsminkat och välkammat ansikte (ej författarens) men rynkigt, fårat och förvridet. Samma kontraster finns i novellerna. Det är sexton välordnade små berättelser om absurda och inte sällan äckliga belägenheter. Ett par reser till ett spahotell där allt är begagnat: schampot halvtomt, ölen avslagen och hårstrån i tandborsten. En kvinnas underliv är skilt från kroppen och bor i hennes badkar, en man har levt ända upp i vuxen ålder med fosterhinnan och navelsträngen kvar.
Barn är ofta i centrum, några gånger som berättare, men oftare som föremål för omsorg gränsande till tortyr. Någon gång både och, som i "Dagbok", där en flicka förväntansfullt rapporterar från ett sommarkollo där barnens munnar fylls med sand och tejpas igen i väntan på att pärlor ska växa därinne. Hennes sorglöshet sår tvivel i läsaren: handlar det egentligen om förträngda övergrepp eller är det bara en galen anekdot? Den ensamstående modern som låter sitt barn växa upp i en resväska är lätt att läsa som en ung kvinnas oro för föräldraskapet, och titelnovellens frivilliga självkastrat är en saga om att inte vilja bli stor. Tvåsamhetens problem får grotesk gestaltning i historien om paret som återfinner passionen genom hans överdrivna träning och att hon går upp enormt i vikt och äter sin egen lever. Om jag inte läser in för mycket i en knäpp fantasi.
Det är uppiggande med en debutant som har så friskt humör – inte riktigt som Ingela Norlins käcka åttiotalsnoveller, men något åt det hållet. Det är äckliga, konstiga och våldsamma noveller, men alltid skrivna med upptäckarglädje. Utgångspunkten är enkla tankeexperiment: hur skulle det gå om en äldre dam tryckkonserverade all mat hon fick av hemtjänsten istället för att äta den? Tyvärr är idén alltför ofta det roligaste och genomförandet blir ett slags improviserat pussel som fortsätter tills texten blivit lagom lång. Därav min otåliga jakt på symbolik som kanske inte finns där.
De bästa novellerna har genom ett udda redaktörsbeslut placerats sist. Berättelsen om en familj där dynamiken mellan mamma, pappa, barn börjar rubbas när de upptäcker en inmurad gubbe i väggen är just det: en berättelse, med peripetier, antydda bottnar och ett öppet slut. Beskrivningen av familjen som uppfostrar hälften av barnen till sangviniker och hälften till melankoliker liknar de lösare tankeexperimenten, men är stram och konsekvent som något av Borges. Och pappan som är en hårboll i ett lägenhetsförråd är en så välfunnen absurditet i sig själv, som tas tillvara utan åthävor.
Hur piggt det än är med friskt humör tror jag att det är i det mystiska och oroliga som Lagerlöf borde fortsätta söka i nästa bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar