Jag vågar direkt säga att det här är den bästa bok jag läst i år. Vad härligt! Jag som alltid är så sval och akademisk. Den här bara älskar jag!
Hur ska jag förklara det. Den är djupast mänsklig i så många dimensioner. Här finns humor och underhållning – det är i grunden en underhållningsroman – och ironi, men lika mycket ömhet och vemod; en skärskådande blick som vet gränserna för vad som är meningsfullt att skåda; en lagom lös intrig och inte minst en språkhantering som är den perfekta mixen av kåsördriv, poesi och stream of consciousness. Det är dessutom en lysande tids- och stockholmsskildring. Sjuttio år gammal känns den helt modern.
Att boken syftar till förnöjelse avslöjar redan huvudpersonens namn: Astolf Felixson. Här kan inflikas att alla bifigurer genast känner igen det som en referens till Lycksalighetens ö av P.D.A. Atterbom. Rimligen kunde även läsarna förväntas göra det 1954. Den tiden är sorgligen förbi (jag plockade det inte). Han är tjugosex år, frilansande fotograf och bosatt någonstans på Söder. Historien kretsar kring hans och några andras förhoppningar på livet. Jag vill uttrycka det så allmänt. För är det verkligen äregirigihet det handlar om, som titeln antyder? Lite, kanske. Astolf förlovar sig med fotomodellen Ulla-Britta och är rätt nöjd med hur det får honom att framstå. Men samtidigt känner han mer för den några år äldre grannfrun Lena, vars make Greg Bengtsson sitter hemma och drömmer om havet. För tio år sedan tjänade han till sjöss på M/T Kalypso och det kan inte Lena ta ifrån honom.
Greg Bengtsson vill i kväll inte till sjöss.
Nej han är realist. Han sitter och skriver. Han tänker skriva en sjöroman. Men just i kväll är han realist. Han sitter och skäller på alla som tror det finns romantik till sjöss. Nej det är ett hårt skitigt arbete. Det är vad det är.
Det ger honom ingen tröst.
Greg är kanske den sorgligaste figuren. (Rådström skrev fler böcker där han är huvudperson, som jag ännu inte läst.) Han "saknar varjedagslusten" men "talar poetiskt när han talar om havet för att han vill få andra tro att han älskar havet, att han har lust till havet". Från båten rymde han i förtid. Och det är bara just därför han längtar tillbaka, inser han, för att "allt annat jag stuckit ifrån har hunnit ikapp mej igen och ställt mej tillsvars" – men just detta lyckades han smita från. Och därför kommer han inte undan. Vilka hopplösa utsikter för människan!
I kretsarna finns också poeter, som lasse eriksson (vars namn alltid skrivs i gemener). Naturligtvis retas Rådström med honom, som med alla, och det är väl för att han är poet som det "regnade i hans hjärta som det för sed haver" när han dröjer vid Nybroplan inför ett möte med sin fästmö. Astolf är bjuden till honom och några andra poeter en torsdagkväll och känner sig osäker, men märker snart att deras citatspäckade språk inte var värre "än att han kunde placera dem med hjälp av sin kunskap i Svenska Mästare" (en antologi) och vidare att "de i halv förtvivlan sökte hålla ett samtal som skulle inspirera honom, Astolf, till att ta bilder som skulle få dem att likna dem de talade om". Det här är samma societetssatir som i Översten. Men den landar alltid mjukt, ja ömt. Astolf tar fram kameran – han "är inte något snille men han kan sitt yrke" och ser hur bilderna bör tas, tänder lampor och fotar. För att situationen pockar på det. Alla sitter trots allt i samma båt.
Men de lever förbi varandra, var och en för sig själv. Ulla-Britta har följt med Astolf hem efter en blöt kväll och ligger på sängen och hör honom gurgla på toaletten. Hon börjar nästan ångra sig, men tänker för sig själv att "det går bättre om jag inte tänker på honom som vuxen". Vilket underbart sätt! Så liten tro på varandra. Och ändå tillit och överseende, för hon börjar känna det vilsamt och bekvämt med skvalet från badrummet och regnet utanför och somnar snart skönt med sina egna tankar.
Så här kan man fortsätta och plocka ut scener och citat. Det kan verka som ungdomens angelägenheter, detta sökande efter en känsla av verklighet (snarare än ära och framgång). Och är det väl till viss del. Astolfs "ljuvliga problem" med att styra om "att själv vara orsak till små komplikationer". Men de milda kvalen skildras med ett inkännande som är helt vuxet (och då var Rådström bara 29 när boken kom ut!). De skildras också i fantastisk detalj. Inte bara vad människorna tänker, utan hur de går, tittar, lyfter glasen och sätter sig beskrivs i exakta bilder, perfekt utvalda detaljer förstås, och man kan se framför sig precis hur lägenheterna ser ut – och vad de äter!
En sallad (Damernas Värld) bestående av räkor, rysk krabba, sparris, sardeller, oliver, dressing och endiver.
En sallad (Dagens Nyheter) bestående av färska champinjoner, små ärter, salamikorv, tunga, rökt kött, olja, vinäger och grönsallad i strimlor.
Sex burkar sardellfyllda oliver.
Sex pains riches.
En mindre varmrätt bestående av ris, strimlad färsk paprika, sidfläsk, färska champinjoner, njure och äkta soya.
Till det en sallad (Ulla-Brittas egen) bestående av tomater, gurka och olja.
Därtill sprit för 400 kronor, det är vad som bjuds på förlovningsfesten. Taxiturer, telefonsamtal, "Benny Goodman med Krupa, James och Vido Musso som bytte namn till Buddy Mason när Mussolini kastade sig över Albanien en långfredagsmorgon" – man är där.
Vartannat kapitel ger en samtidig berättelse om en svensk sjöman på M/T Kalypso, fartyget som Greg en gång var till havs med. Det får sägas att de avsnitten har något mindre skärpa, men nog samma djup. Det är en desillusionerad man. Hans drömmar finns i land, men efter flera år på havet är han rotad i rotlösheten. Slutscenen är ett vackert exempel på Rådströms vardagsabsurdism. John, sjömannen, sitter vid en bar i någon hamn och bankar i disken för ännu en rom. En kackerlacka kryper upp för stolsbenet, sedan hans eget ben. Han råkar slå ihjäl den så det kraschar innanför byxan. Nytt bank i disken, en gin! det duger inte att skölja fläcken med rom. Synd det inte finns renat. Han går planlöst runt på gatorna en stund, spriten kyler på benet. Så hamnar han till slut på samma stol igen, beställer rom och får en cola till. "Så loskar han på trägolvet och häller litet coca-cola mitt i loskan så det blir en brun fläck. Och så blir han upptagen av det. Han häller litet coca-cola till men missar den här gången så det stänker och han har nu fått något att göra." Så håller han på så en stund medan bartendern väntar på stängning. Jag vet inte, visst är det bara vackert.
Jag kommer aldrig att lyckas formulera det jag önskar om den här boken. Att hylla en bok är det svåraste som finns. Det går att förteckna allt som är bra men det hör ju till saken att det bästa är bra på ett sätt som inte kan uttryckas med andra ord. Allt låter banalt, till och med citat blir banala ur sitt sammanhang. Så fort jag slog igen boken ville jag läsa om den, men det ska jag inte göra än, jag sparar det. Kanske om jag låter den dra i mig att jag snart kan säga något mer sammanfattande. Men det blir inte här.
Nästa år skulle Pär Rådström ha fyllt hundra! Hoppas det firas.
Din läsglädje är glädjande. Martin Glännhag
SvaraRadera