Snart har jag täppt igen de sista luckorna i min Petriläsning. Den här boken är den sista av de tre reseskildringarna från tidigt 90-tal, efter Djungeln och Resan till Sachalin. Sedan kom Fyren 1999, som jag läst och glömt. Borde läsa om! Där reser han till olika fyrar. Här reser han till olika öar.
Närmare bestämt öar i Atlanten, från norr till söder: Island, Azorerna, Kap Verde, S:t Helena och Falklandsöarna. Han verkar resa ensam, eller så passar det att skildra det så. En fri solitär på drift, utan uppgift eller mål, men möjligen "en önskan att vägen skall sluta, att resan skall upphöra … äntligen komma fram, längst bort, till den sista ön". Han resonerar en del kring resandet och öarnas lockelse, ibland med hjälp av D.H. Lawrence eller historiska biografier, men ägnar ändå mer tid åt lokalbefolkningen. Det påminner nog om Bruce Chatwin, vars I Patagonien jag också glömt och borde läsa om – och i slutet reser Petri just till Patagonien för att samtala med människor som Chatwin skrivit om i sin bok. Ljugit om, som de tycker själva.
Isoleringen på en ö må vara en tankfull författares naturliga habitat, men de inbodda människorna har snarare förvedats av miljön; lämnats vind för våg liksom ogräset i och runt de nedgångna samhällena, en gång odlat för export till moderlandet, nu oönskat, bortglömt. Någon samlar på whiskyflaskor, en annan har en gång sett ett foto av Frankrike. En präst på S:t Helena ritar en karta över öbornas världsbild: i centrum är den egna ön, sedan Ascension och Tristan da Cunha och "[l]ångt borta söderut finns ett stort centrum som heter Kapstaden. Ovanför Kapstaden finns en smal, diffus, närmast okänd landremsa som heter Afrika."
Beskrivningen är rapsodisk, impressioner hopvävda av en stämning. Det finns en alienation i betraktandet av öarna, människorna och resandet. Inte bara den rastlösa kosmopolitens, utan något mer postmodernt. Han associerar gärna till fiktion. Ett övergivet hotell skulle passa i en Kubrickfilm – inte bara det, det byggdes på spekulation: en oinfriad dröm om att uppfylla semestergästers drömmar om paradiset. Författaren rör sig bland kulisser, och kanske är det lättare att känna så på en ö, avgränsad åt alla håll som en teatersalong. S:t Helena framstår som "teaterrekvisita, ett helt syntetiskt samhälle" som håller sig artificiellt vid liv så länge britterna inte bryr sig tillräckligt för att kapa bidragen.
Det här var den bästa av hans reseböcker, så det retar mig lite att jag inte lyckas säga något bättre om den. Här finns allt Petris bästa i välavvägda doser, det personliga, det lärda, de sparsamma penselstänken, de färgstarka människorna, den återhållna melankolin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar