Rebecca (Daphne du Maurier, 1938)

En brittisk klassiker som lär vara mycket klassisk där: filmatiserad flera gånger, framröstad till århundradets mest älskade och sådant. För att ringa in ryktet, vad kunde vara en svensk motsvarighet? Utvandrarna? Svårt att jämföra, för det här är en roman ur en mycket engelsk tradition, man får väl kalla den gotisk.

Berättaren, en ung, namnlös kvinna, är sällskapsdam åt en äldre amerikanska. Under en vistelse i Monte Carlo träffar hon och blir förälskad i den lätt gåtfulle medelålders mannen Maxim de Winter. De gifter sig plötsligt och flyttar hem till Manderley, hans gods i södra England. Där konfronteras den unga hustrun med makens förra fru – inte personligen, för Rebecca är död sedan ett år, men hennes minne kastar en lång och mörknande skugga över huset (med de omgivande rhododendronbuskarna, dammen, månskenet). Berättaren tassar runt mellan blindskär i en stämning av skuld och förtegenhet, en sorts gaslighting. Tjänstefolket antyder små detaljer som håller henne på tå, förutom den förskräckliga Mrs Danvers, som lurar henne att göra bort sig inför alla.

Jag läste någonstans att du Maurier beundrade Wilkie Collins. Rebecca är inte 1800-talsmässigt ordrik som The Moonstone, men visst ser man likheten. Efter inledningens miljöbeskrivningar konstrueras stämningen genom intrig. Till genren hör planteringar och lägliga sammanträffanden, liksom att handlingen i stort sett består av att huvudpersonen råkar tjuvlyssna på viktiga repliker och får syn på saker i olika rum. På det sättet frammanas ett mysterium som är först dunkelt och ganska spöklikt, sedan alltmer komplicerat, tills det är ready for takeoff och flyger iväg på egen hand de sista hundra sidorna. Då blir det kammardeckare – spännande sådan (vem genomskådar vem?), jag sträckläste!

Bra bok, men jag har svårt att motivera mig att gå på djupet i den här typen av romaner. Man läser för att man undrar hur det ska gå, och det som inte är handling är läckra effekter. Att hitta symbolik och uttolka figurernas personliga motiv är frestande på något plan, men känns lite som när man satt och grottade ner sig i texthäftet till sina favoritskivor. Ihåligt, när allt kommer kring? Nej, det är naturligtvis jag som har en lucka i själen just här, men gott så.