Nu är jag då klar med Johan Bergmans Sofokles. Andra volymen rymmer Aias, Elektra och Kvinnorna i Trakis, varav de första har det gemensamt att utspela sig i "den trojansk-mykenska sagokretsen". Sistnämnda handlar om Herakles. Bergmans knöliga svenska har jag redan talat om, och vant mig vid, så att den nu snarast låter sofokleisk. Stackars Sofokles. Men jag bättrar på det med Zilliacus och Gullberg så småningom.
Aias utspelar sig strax efter kriget mot Troja (eller i dess slutskede?). Achilles har stupat och hans vapen ska tillfalla hellenernas värdigaste kämpe. Denne anses allmänt vara Aias, men Odysseus är bättre på att snacka för sig och vinner dem snöpligen. Aias blir förbannad och ska skövla ner hela bunten av förrädare, men förtrollas av Athene att gå lös på en boskapshjord istället. Dramat börjar när han just ska till att inse sitt misstag. (Det pinsamma verkar vara hans omanliga blunder, inte att han velat mörda sina kamrater?)
Först är det en väldig jämmer över ett antal sidor, men ur denna uppstiger snart en komplex psykologisk gestaltning. Aias är barnslig och ogin till sin avsikt, och ganska bombastisk när han inser vad han gjort: han måste dö. Men han resonerar med sig själv om det och jag tycker han verkar ömkansvärd – jag projicerar nog en modern inställning till manlig svaghet, men han blir förfärligt hånad av de andra hjältarna. Hustrun Tekmessa försöker övertala honom att inte överge familjen, men utan framgång. Han kastar sig på svärdet och slutet av pjäsen är ett samtal mellan brodern Teukros, som vill begrava liket, och Menelaos, som vill låta det ligga som straff. (Samma fråga som i Antigone.) Här är både hög principdiskussion och privata känslor, och hela stycket får ett djup genom att hela upptakten till självmordet följer med Aias i döden – Teukros och Menelaos har inte hört hans hemska monologer utan ställs inför att hantera fullbordat faktum. Frispelet i boskapshjorden är på väg att sjunka ner i undertexten. Avslutningen är en sorts ofullständig försoning med mänskligare förtecken än den gudomliga i Aischylos Eumeniderna.
Elektra behandlar samma händelser som Aischylos Gravoffret: Orestes och Elektras hämndmord på Aigisthos och Klytaimestra för deras mord på fadern Agamemnon. Också här är det fin psykologi. Den obändiga Elektra argumenterar, kanske rätt men lite påstridigt, för att hämnas; systern Krysothemis anser det inte lönt – men låter sig plötsligt bevekas. (Lite väl plötsligt.) Det hela utvecklar sig till en ganska komplex intrig som jag inte ska referera så noga. På slutet är det rent av så man kan tappa bort sig, så mycket som händer. Orestes, som länge hållits på annan ort, återvänder förklädd. Han utför morden ivrigt påhejad av Elektra, som in i det sista aldrig lyckas helt framstå som sympatisk gentemot sin ganska ömkliga mor. Det är mycket snack från Elektras sida, nästan som för att överskyla den moraliska tvetydighet som blir slutet: de mördar mördarna, men sedan då? Har våldet vunnit?
Kvinnorna i Trakis anses (har jag läst) för ett tidigt verk, antagligen på interna grunder. Det är en tämligen outvecklad pjäs sett till intrig och karaktärsutveckling. Själv kan jag inte låta bli att tycka att allt som har med Herakles att göra är lite larvigt. Det finns många historier om honom, men relevant här är att han en gång vann sin hustru Deianeira i kamp med rivalen Nessos, vilken han dödade. Nessos fick Deianeira att ta vara på banesårets blod, genom att hävda att detta vore ett mirakelmedel för att återvinna Herakles kärlek i det fall denne skulle betutta sig i någon annan. I själva verket är det ett gift.
När handlingen börjar är Herakles iväg på äventyr och ett bud kommer hem till hustrun. Med budet följer en flicka, Iole, som det visar sig att Herakles blivit förtjust i. Deianeira skickar med en dräkt till Herakles insmord med det magiska blodet. Han iklär sig och kväljs och plågas. Innan han hunnit hem till Trakis har hustrun plötsligt misstänkt och insett sitt misstag och dödat sig av ånger. Slutpartiet är den döende Herakles som vill övertala sonen Hyllos att gifta sig med frillan Iole (otrogen till slutet!) och ge sin far nådastöten. Han villfars bara i det sista. Herakles framstår som en gnällig typ men Deianeira förvånansvärt resonabel (fram till hon råkar ha ihjäl honom). Psykologin är inte oäven men de dramatiska vändningarna ganska osmidiga.
När jag nu läst hela Sofokles förstår jag att man kallar honom humanist i jämförelse med Aischylos. Gudarna syns inte mycket till och dramats motor är mellanmänskliga angelägenheter. Kören är mest kommenterande och lätt att börja skumläsa. Fast hos en bättre översättare kanske det finns lite poesi där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar