Av olika anledningar har jag aldrig läst litteraturvetenskap. Autodidakt i vardande, där som i allt annat. Den här klassikern i ämnet har jag känt till ett tag, och har varit riktigt sugen på den sedan Maxim Grigorievs hyllande understreckare i somras. Ramlade över den strax därefter på ett antikvariat.
Boken är en noggrann undersökning av romangenren. Man kan tänka sig många angreppssätt på det ämnet: historiskt, moraliskt, epistemologiskt, medieteoretiskt med mera. Björcks ingång är teknisk. Vi med ofrivilliga kalenderbitartendenser kunde knappast önskat bättre. I sju huvudavsnitt med underkapitel och illustrativa ämnesrubriker i höger sidhuvud går han igenom sådant som "berättarens närvaro i verket" (härunder exempelvis "den enhetliga stiltonen" och "relationen färgad av stoffet"), "den episka scenen och talet" (om dialog, aktion, anföringsverb, erlebte rede och annat) eller "rummet och beskrivningen", "enheten och organisationen". Han ledsagar bestämt genom rader av stilmedel, diskuterar figurernas namn och epitet, olika förevändningar för att beskriva en människas yttre, tekniker för att höja och sakta tempot, skillnader mellan direkt och indirekt anföring av tal och tanke och olika mellanformer, etc. Allt följer i en tydlig ordning, nästintill logisk-systematisk. Men det är en essäist som skriver, på minst så god prosa som de citerade författarnas. Här om berättare av den typ som "självfallet" undviker "all långvarig och förbehållslös identifikation med sina gestalter":
Ibland har man ett intryck av att denne författare, låt oss kalla honom Olle Hedberg, är en rutinerad farmaceut, som har gestalternas medvetanden koncentrerade och buteljerade och väl känner deras formler. Någon gång slår han upp ett spetsglas ur den ena eller andra flaskan men hela tiden med fullkomlig kontroll över åtgången.
Inte alldeles utan bett! Analysatorn drar sig inte för slutsatser om kvalitet. Särskilt svårt tycks han ha för Selma Lagerlöf (för sentimental), men ägnar också flera sidor åt stilinkongruenserna i Stina Aronsons Hitom himlen. Strindberg däremot älskar han.
Något av litteraturhistoria får man med sig. Verktygen är ahistoriska, men hur de använts har ju gått i vågor – och vågorna rört sig i en riktning. Den äldre romanen arbetade gärna med en närvarande berättare som inte skämdes för sig, som visste allt väsentligt om sina figurer, var de kom ifrån och vart de skulle. Innan deras timade öden relaterades ägnades tid åt omgivning och bakgrund, och mellan varven gärna analytisk kommentar. Steg för steg har berättaren sedan trätt tillbaka, för att i de nyaste romanerna helt smälta samman med figurerna själva; tidsomfånget har krympt, tempot höjts, den distanserade relationen bytts mot scener av dialog och handling; allt i takt med att skildringens syfte förskjutits från det sociala till det psykologiska planet. Och visst har filmen gjort något med behovet av miljöskildring.
Så kan man lite snabbt sammanfatta den lärdomen, som återkommer utpytsad genom boken. Annars är det till stor del exempelkavalkad – men vilken kavalkad! Ett sekel av stor svensk romankonst öppnar sig! Han citerar nämligen uteslutande svenska författare. Mycket känns igen. Den mest anlitade tycks vara Hjalmar Bergman (jag ögnar genom personregistret), tätt följd av Strindberg och Eyvind Johnson. Romanen om Olof? Nej, Johnsons mest nämnda bok är Kommentar till ett stjärnfall från 1929 (det finns titelregister också). Vem läser den idag? Gustaf Hellström råkar jag ha läst, liksom någon Olle Hedberg, men mängder av namn är sådana som väl bara specialister längre minns: Martin Koch, John Karlzén, Sven Lidman, Peter Nisser, Yngve Kernell, Erik Norlander. Några vilar för mig under lager av damm: Sigfrid Siwertz, Irja Browallius, men kanske är de värda en chans? Och dessa titlar: Innan änkorna kom, Vägen till paraplyet, Utfärd i grön gobeläng … För att inte tala om alla som förbigås. Litteraturen känns plötsligt oändligt stor igen. Jag ser framför mig alla fuktskadade bokklubbsband i Lions lada – vilka rikedomar jag måste ha missat där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar