Det är en genre, den intelligenta brittiska underhållningsromanen från 50- och 60-talet. Jag har läst en handfull. Kingsley Amis är väl typ i genrens bullseye, men även Iris Murdoch och Evelyn Waugh kan räknas dit, liksom givetvis Muriel Spark. Hon är mest känd för Miss Jean Brodies bästa år, som jag inte läst; däremot Ansiktet utåt och nu denna.
Romanen utspelar sig bland ett utsnitt av Londons bildade åldringar. Dame Lettie besväras, nej plågas, av anonyma telefonsamtal från en herre som säger: "Kom ihåg att ni ska dö". Hon har satt en polisinspektör som hon känner på fallet, men otyget sprider sig likförbannat till allt fler i romanens persongalleri. Detta är, efter engelsk vana, stort. Godfrey och Charmian Colston, båda i åttiofemårsåldern, notoriskt otrogna för länge sedan och nu vagt förnärmade vid varandras åsyn på grund av den möjliga hållhaken. Deras hemhjälp Mrs Anthony, snart sjuttio, och hennes ersättare Mrs Pettigrew, som snokar skamlöst i privata hemligheter. Alec Warner, som samlar in biografiska och medicinska fakta till en kortkatalog om alla sjuttioplus han känner. Den förnumstige poeten Percy Mannering, den gamle älskaren Guy Leet, naturligtvis ett par Sidebottome, och den nyligen bortgångna Lisa Brooke, för att ha nämnt cirka hälften.
Damerna är mycket alerta på varje orsak att justera sitt testamente till andras straff eller belöning. Sista trumfkortet! Alla är mer eller mindre inbilska och beredda till hämnd, men intrigernas ursprungliga bakgrund börjar förlora sig i minnets dunkel: "It was the old enmity about Miss Taylor's love affair in 1907 which in fact Dame Lettie had forgotten – had dangerously forgotten; so that she retained in her mind a vague fascinating enmity for Jean Taylor without any salutary definition." Den egna glömskan förstärker paranoian, men andras glömska kan vändas mot dem. Ingen vill vara den som viker sig först, spelet ska spelas till slutet. Och så mitt i allt detta den där förskräckliga rösten i telefon.
Den enda något avslappnade människan är Mrs Taylor, herr och fru Colstons forna hemhjälp. Hon bor på ett ålderdomshem sedan några år och kan så lugnt hon vill betrakta de andras ränker från sidan. Varför det bara är de stolta och envisa som påminns så fräckt om döden får en sannolik och ganska filosofisk förklaring.
Muriel Spark är så skicklig som någon britt (nog bland de bästa) på lustiga missförstånd och komiska egenheter – Godfrey är besatt av att veta om andra fortfarande äger sina "faculties" eller inte och hans fru lyckas sällan kalla honom vid rätt namn – men den djupaste humorn, den som är lika poetisk som komisk, ligger i de vassa iakttagelserna av romanfigurernas beteenden, allra helst formulerade till deras åtlöje. Alec samtalar med Mrs Taylor vid ett besök på ålderdomshemmet (Granny Barnacle är en halvsenil tant som råkar vara i närheten):
He did not seem to hear the question, but was watching Granny Barnacle like a naturalist on holiday. Granny Barnacle accepted his attention with obliging submission, as she did when the doctor brought the medical students round her bed, or when the priest brought the Blessed Sacrament.
Det är ett särskilt bett i syrligheter som riktas mot hjälplösa gamlingar. Men Spark kostar också på sig en lika omständlig som ömsint beskrivning av hur Charmian, dittills nästan enbart sur och fånig, tar sig för att göra teet själv när husan är borta: koka vattnet, fylla kannan, spilla lite, torka upp, bära ut en bricka med kex, tappa ett par, torka upp smulorna, och slutligen som lön för livets sista krafter sjunka ner nöjt i fåtöljen. Det är nog enda gången i boken som någon anstränger sig utan att kunna dra sociala fördelar av det – och ingen tror heller på henne efteråt.
Smart, fyndig, underhållande och tänkvärd på ett obesvärat sätt. Jag får se till att läsa den där Miss Jean Brodie också om nu den är hennes allra bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar