Det känns som jag läst flera Zola, men det är bara den lilla Thérèse Raquin. Desto mer har jag förstås insupit i andra hand, för det går ju liksom inte att runda honom i litteraturhistorien. Hans huvudverk är de tjugo volymerna Les Rougon-Macquart, varav detta är nr. 11. Svitens tema lär vara en släkts öden såsom determinerade av ett knippe på förhand givna karaktärsdrag – Thérèse Raquin gånger 20 – men åtminstone den här boken är helt läsbar fristående, och för övrigt så begeistrad av sitt eget ämne att något annat knappast märks.
Det fanns ju gott om stoff att gå igång på för den som ville skildra, eller som Zola närmast vetenskapligt inventera, tidens samhälle i romanform. Järnvägen knöt samman världen, Haussmann var igång med sin ombyggnad av Paris. En mäktig symbol för denna modernitet var de stora varuhus som grundats på 1850-talet och sedan bara vuxit. Colette Beckers förord i min upplaga från 1971 redogör fint för Zolas ingående studier av de verkliga Au Bon Marché och Le Louvre (ej att förväxla med museet) – drag för drag förebilder för hans fiktiva Au Bonheur des Dames.
Här beskrivs nydanande affärsmetoder: lockpriser, temaskyltningar, öppet köp, möblering som får kunderna att irra bland hyllorna – till och med ett läsrum och gratis buffé för att hålla dem kvar! Olika typer av shopparpsyken inkarneras. Vi får lära känna de anställdas villkor: tretton timmars arbete, inackorderade i vindsrum som de inte får besöka under dagtid, massavsked under lågsäsong. Vi får se hur småhandlarna i grannskapet hukar och går under i den växande kolossens skugga. För att göra roman av allt detta inför Zola en ung och kysk huvudperson: Denise.
Tjugo år gammal kommer hon från landsorten till huvudstan. I romanens första mening kliver hon av tåget från Cherbourg med sina två yngre bröder i vardera hand, och det första de får syn på är glittret, färgerna, de hundratals tygerna i Au Bonheur des Dames stora skyltfönster. De blir stående som i trans. Men det är till sin onkel de är på väg – deras far har dött och nu hoppas de på jobb i släktingens tygaffär. Den ligger på andra sidan gatan. Nu ägnas lika många sidor åt att beskriva vilket mörkt och dystert lopphål affären har blivit sedan varuhuset öppnade och började stjäla kunder. Monsieur Baudu avskyr varuhuset!
Det är svårt att inte le åt författarens rättframhet. Ämnet är alldeles för viktigt och fascinerande för att riskera att tappa bort läsaren i undertext. Och så fortsätter det. Denise får förstås jobb på varuhuset, vars olika aspekter åskådliggörs genom henne i fjorton kapitel som kunde vara avsnitt av en tv-såpa. Man erinrar sig Varuhuset (1987–89), fast den har jag inte sett, eller varför inte Rederiet: ett mikrokosmos där berättelsen smidigt kan röra sig mellan direktörsrum, butiksgolv, kassor, logi och personalkantin, med naturlig plats för drama i form av vänskap, kärleksaffärer, rivalitet mellan säljare och skvaller om kunder.
Att figurerna faktiskt blir riktiga, avrundade människor måste vara en bieffekt av skickligt romanhantverk. Den verkliga huvudpersonen är varuhuset, som återkommande liknas vid en maskin, arbetarna vid kugghjul. Men vilken fantastisk konstruktion, som bara växer och växer! Det tycks som en naturlag satts att verka så fort man slagit upp portarna: för varje år allt större omsättning, utbyggnader, hela kvarteret köps upp, reklamkataloger går ut i hela världen, kunderna blir som tokiga, det finns ingen hejd! Dagskassan dumpas i klirrande kontanter på chefens skrivbord. Om det finns en baksida av utvecklingen – att arbetare far illa av villkoren och att småhandlarna slås ut (och dör och körs i liktåg förbi varuhuset) – så är det inget mer med det. Ah, framtiden! För vissa går det ju bra också, Denise till exempel, som halkat in rätt i mekanismen och slutar som avdelningschef. Man spårar någon enstaka gång ett frö till tvivel: är inte maten väl dålig? Det inser snart chefen att man jobbar bättre välnärd. För övrigt verkar den där naturlagen se till att de anställda liksom trivs bättre och bättre, utan att tänka på kamp eller organisering.
Alla centralgestalter – Zola, Denise och varuhusets högste chef, Octave Mouret – är eniga om att ta parti för maskinen (i "instinktiv kärlek till logiken och livet", som det sägs om Denise). Det är på ett mer allegoriskt plan man kan hitta en motbild. Mouret har redan första dagen fått upp ögonen för Denise. Medan hon avancerar från tafatt assistent växer hans ömhet till kärlek och till brinnande passion – men förgäves! Hon, Mourets egen skapelse, nobbar hans inviter och avböjer hans anbud, och det sägs till och med att hon hellre flirtar med sin kollega Deloche, "den nedrigaste och klumpigaste av dem alla". Mouret får dras med sin gamla älskarinna Henriette, en representant för det föråldrade, tröga och ingrodda. Den unga, rena och djärva framtidsflickan trippar just utom räckhåll. När så försäljningen uppnått en miljon franc på en dag så känner Mouret bara tomhet. Kapitalismen är ett jagande efter vind …
Fast på sista sidan går hon med på att gifta sig. Är det lärdomen? Vinningen är en olydig älskarinna, man måste lova bort sin själ för att behålla henne? Det bäddar för en faustisk fortsättning på sagan. (Någon direkt fortsättning verkar Zola dock aldrig ha skrivit.)
Det är en häftig roman, barnslig på sina sätt, som en Balzac som inte förstår ironi. Zola har elden, han har skärpan och överblicken också, men han rör sig på ytplanet. Där behärskar han alla sina medel. Och det behöver väl inte sägas att det är en underbar tavla över 1860-talets Paris, eller ja ett hörn av det, fyllt av glimrande sidentyger med namn jag slutar slå upp efter ett tag. Det verkar för övrigt som att ungefär hälften av omsättningen är råa tyger, även om det också säljs konfektion. Och inget självplock i hyllorna, så inte konstigt att det går åt ett par tusen expediter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar