Min relation till Stig Larsson är en sorts frågande distans. Människor jag respekterar håller honom högt, men myten ställer sig alltid i vägen och jag blev inte särskilt tagen av Nyår. Däremot har jag verkligen gillat några filmer (Grötbögen, Kaninmannen). En samling pjäser borde vara ett mellanting?
Boken samlar Röd gubbe, VD och Straffångens återkomst. Den mittersta är nog hans mest kända och har en egen Wikipediaartikel. Jag antar att Röd gubbe är äldre, för jag har svårt att se något bättre skäl att lägga den först. Två män står och väntar vid ett övergångsställe och börjar prata ett slags nonsens baserat på barnsligheter och medvetna missförstånd. En replik kan leda till vilken som helst enligt en godtycklig logik, eller för den delen till våld. Det slutar med att de står och bankar och sjunger. Yttre kaos spelar mot textens försök att vända språket mot sig självt. Det hela är mycket stiliserat.
VD utspelar sig (som bekant?) i ett ungt pars lägenhet. De får besök av VD:n på killens jobb, som bjuds på whisky och på olika sätt börjar ifrågasätta deras livsval och inte minst inspirera tjejen till samlag. Killens knarkarbror med flickvän tittar förbi, det kommer till knivhot och skendöd med mera. Här är inramningen realistisk, i kontrast till personernas oberäkneliga och kyliga agerande. Det är en ryslig platthet genom hela dialogerna. Straffångens återkomst är liknande uppbyggd, fast i en borgerlig sekelskiftesfamilj. Katalysatorn är här den återvändande fadern. En blind mor och jungfru Maria bidrar med någon form av symbolik.
Magnus Florins korta förord talar mestadels abstrakt om "spel mellan gott och ont" i "ett akut nu" och "att vara utsatt för på en gång det godtyckliga och det absoluta", vilket låter smått religiöst, och det säger kanske något om vilka fakulteter som krävs för att ta till sig texterna. Det är någon sorts nihilistisk uppbyggelselitteratur, det här? Jag är så lite religiös.
Att se pjäserna framföras på scen lär vara väsensskilt mot att läsa dem. Jag har ju sett hans filmer, med manus som säkert ser ut precis så här. Men att se och höra Leif Andrée bli nersparkad och förnedrad av ett gäng skolelever i en gympasal går knappast att jämföra med att läsa motsvarande scenanvisning och några repliker. Det är först i gestaltningen som tomhet och absurditet får någon mening, på en boksida är det väl nästan all texts defaultläge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar