Jag kan tänka mig att Kerstin Strandberg är en acquired taste; själv gladdes jag förbehållslöst av Liten historia – stor kyss och nu senast av En obeskrivlig människa. Baksidan är att det kanske kan bli för mycket av det goda. Det här är hennes senaste roman från i fjol och omslaget anknyter till Liten historia, men huvudpersonerna är förvirrande nog från ett par äldre böcker, däribland debuten från 1967.
De heter Virginia och David och är samma slags strandbergska makar som Vanja och Nils i Liten historia eller Anna och Johannes i En obeskrivlig människa: gifter sig unga och fulla av tillförsikt på sextiotalet (som aldrig nämns vid namn, bara frammanas av vitvaror och titulatur), lever ett helt liv i en anonym stad och går sedan mot sitt vemodiga slut. Hon är lite nervös och brottas med livets mening, han är godhjärtad och enkel.
Personligheterna kanske upplevs rikare om man läst de tidigare böckerna de förekommer i. Men jag kommer inte ifrån att berättarens påflugna röst är påflugen i kvadrat här, till den grad att man får snegla över axeln för att få en skymt av själva Virginia och hennes man. Det är omtagningar, invändningar, omständliga berättarformler, retoriska frågor och utvikningar, till och med typografiska tricks, allt buret av ett jäktat käckt humör: "Allt tycktes ändå vara liksom ordnat för att de båda skulle leva tillsammans i evighet. Ordnat, hur så? Jo, till exempel ordnat med kastruller och karotter, de hade allt, behövde inget nytt." Detta apropå Davids förestående död.
En stor del av handlingen är olika bestyr och bryderier under det tidiga äktenskapet: tjuriga mostrar, dyra underkläder, första graviditeten och en farfar som förresten ägde en krokodil. Man får låta sig dras med och tråkigt blir det aldrig. Det finns också en återkommande historia om den gamla Virginia i nutid, som råkar stöta på ingången till dödsriket ute i skogen. Och det är när den till slut hamnar i centrum som boken får bottenkänning. Det sker på de sista fyrtio sidorna. Det råder något så krasst och verkligt som coronapandemi och det ser inte bra ut för David. Det pittoreska folkhemsstöket är förbi. Virginia irrar oroligt och möter gamla döda bekanta vid dödsrikets port. Här får även humorn lite mera stuns (jag citerar det här stycket för att minnas det själv, det är så bra):
Nu har gonggongen redan klingat flera gånger – det är den signal som förbereder de döda som är utanför på permission att tiden snart är slut och att de måste återvända. De döda har bett Virginia att skynda sej att berätta något som de kan ha att minnas tills de nästa gång kan få lämna området. Hon minns skylten om de sovande och frågar någon: »Kan jag gå in och bara titta lite om jag går på tå?« Alla är tysta tills någon säjer: »Du har knappt sagt ett enda ord, berätta nu något som vi kan ha att fundera på.«
Scener från sjukhuset verkar närmast självupplevda och berättarens tempo konkurrerar inte längre med Virginias oro utan släpper fram den.
Det här är nog en bok för fansen. Men man kommer inte runt att Kerstin Strandbergs böcker är så vansinnigt sympatiska, och jag unnar henne – fastän jag brukar ha så svårt för tackord på slutet – till och med att rekommendera någons avhandling om hennes debutroman. Där står också att boken skrevs mellan november 2022 och mars 2025, en fin gammal tradition att ange sådant. Och så adressen till hennes hemsida. Vid full vigör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar