Romanens segertåg (Ingrid Elam, 2022)

I efterordet skriver Ingrid Elam att "det finns förvånansvärt få böcker på svenska som tar sig an romanen som genre" och kan bara nämna Romanens formvärld. Kul, den läste jag nyligen.

Romanens segertåg utger sig för att vilja svara på varför romanen, en genre som fick sitt breda genomslag runt sekelskiftet 1800, alltjämt finns med oss och mer än så: hur den har blivit den allt överskuggande formen för skönlitteratur. En mycket intressant fråga. Frågan föranleder en historisk tillbakablick från Daphnis och Chloe till Wilhelm Meister, essäistiskt formulerad, med avgränsningar gentemot episk dikt, riddarroman, brev och dramatik. Mediehistoria och den borgerliga offentlighetens framväxt kommer också in. Åskådligt, och jag förstår vad som var nytt och attraktivt med romanen när det begav sig.

Bakgrundskapitlen går omärkligt över i en allmän redogörelse för romanens berättarperspektiv och ämnesval. De typografiskt diskreta rubrikerna fogar sig: "Berättaren", "Rummet", "Tiden", "Vetenskapen", men författaren tuffar på i jämn exposétakt, med rastlösa satsradningar som främsta stilmedel. Retoriska knorrar knyter titt som tätt ihop säcken. Man får känslan av att läsa en rad miniuppsatser eller ett studentkompendium. Den ena romanen efter den andra diskuteras och analyseras på en eller två sidor – inte olikt Romanens formvärld, fast med färre direkta citat och tonvikt på idéinnehåll mer än form. Ett smarrigt smörgåsbord, men utan Björcks avgränsningar och systematiseringsiver. Exemplen är hämtade från hela den västerländska kanon, företrädesvis från 1800-talet.

Slutkapitlet "Romanens kriser" ska äntligen ge en syntes. Men förutom att Elam är kritisk till autofiktion blir det mest allmängods ur de senaste tio årens litteraturdebatt och jag får åter känslan av kursbok på littvet A. Om det finns en bärande tes – återkommande genom boken – är det att romanen har en förmåga att sluka allt nytt och göra det till sitt, så att den ständigt håller sig modern. Varför det är så ligger kanske utanför ett översiktsverks ambition att besvara.

Inget häri är dåligt och många enskildheter är givande, men som helhet är boken gummiartad i konsistensen. Problemet är nog främst stilistiskt. Ingrid Elam är en habil skribent.