Vad är det här för en bok? Jag måste uppehålla mig vid inramningen, för den förbryllar mig. Förlaget beskriver boken som "Kristian Petris skildringar av olika hotellvistelser under fyra decennier" och "en fascinerande samling 'rumsporträtt'". Underrubrikens årsangivelse antyder att texterna är skrivna från 80-talet och framåt; alla är dock från den här sidan millennieskiftet, någonstans nämns en resa i ungdomen. Vissa texter har publicerats tidigare, ospecificerat vilka. Fyra av tolv handlar absolut inte om hotell, trots rubriken. Slutkapitlet är skrivet för det här tillfället och är mest en lång lista på namn och orter. Han påstår där att han jobbat med den här boken i över tjugo år. Hur?
Man måste ta ett verk för vad det faktiskt är, men jag ska fortsätta tjata. Här finns väl inga "rumsporträtt". Närmast kommer första kapitlet, om rum 4816 på Park Hyatt i Tokyo, som en tidskrift utsett till världens bästa hotellrum. Där står lite om toaletten och utsikten. Men Petri gör hellre kulturhistoriska utflykter. Några av dessa är bokens höjdpunkter, om spanska tjurfäktares kärlek till sina hotellrum, traditioner kring den japanska körsbärsblomningen, ett avsnitt om Conan barbaren är också intressant (men som sagt, handlar inte om hotell).
Bulken är fragmentariska anekdoter om Ernest Hemingway, Walter Benjamin, Joseph Roth och andra pittoreska män. De passar fint in bland art deco-foajéer och franska boulevarder. Lars Noréns familj drev tydligen hotell i Skåne. Kapitel fem är en intervju med honom. Hans far var ingen lycklig man. Inte heller Petris mor, som bildar plötslig resonansbotten ett par gånger.
Kristian Petris författarstil är korthuggen, lösryckt, impressionistisk. Här finner den ingenting av vikt att klibba fast vid. I de längre reseskildringarna, även när de rör sig över jorden, finns åtminstone en grundstämning och en sammanhållande idé – ensamheten och sökandet efter ett hem i Den sista ön, till exempel. Men han verkar inte kunna tänka klart sina tankar om hotellet som plats utan fastnar i genreromantik om gråtande bartenders och världens bästa strutsomelett. Även läsefrukterna (han är förtjust i greppet att påstå sig hitta en bok och börja bläddra) känns rastlösa.
När den inre konsistensen är lös bör man klämma åt hårdare redaktionellt, inte sällan blir det oväntat trevligt då. Men den här boken har försetts med en förvirrande titel, missvisande baksidestext och en oherrans massa korrekturfel – det är första gången jag läser ordet "lekmammastudie". Kanske blir jag njugg av bara farten och surar till i onödan på stilslarv:
Vi sitter på Nozomi superexpress på väg till Kyoto. Att tillsammans med hundratusentals andra beundra körsbärsblommorna i sin fulla prakt. Det kallas för hanami och betyder ungefär »betraktandet av blommor«.
Det här exemplet låter som humor, därför la jag det på minnet. Men sammanhanget utesluter humor. Det är väl det som är slarvet.
Om boken hette "Samlade artiklar 2000–2025" hade jag inte haft anledning att invända, skulle berömt några stycken och noterat hänvisningar till Petris tidigare böcker. Nu vet jag inte vad jag ska göra med det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar