Det här är tredje gången jag läser Kerstin Strandberg, för Liten historia – stor kyss har jag läst två gånger. Jag tyckte så mycket om den, men kanske drabbade mig också en viss mättnad, eller en oro för att förläsa mig på författarens påträngande jovialitet om jag fortsatte.
Berättarrösten är precis lika påträngande i den här äldre romanen, om inte mer. Redan i början erkänner hon motvilligt att hon "upplever viss allsmäktighet". Avstampet sker i en sorts ramberättelse, där berättaren besöker Paris katakomber. Hon påverkas starkt av mångfalden av död, och som motvikt lovar hon sig att välja en människa hon möter, någon vem som helst, och beskriva henne så utförligt som möjligt – att skildra ett exempel på liv för att återupprätta livet. Valet faller på en gravid kvinna på väg från en gynekolog, den unga svenskan Anna. Hon är konstnär, gift med Johannes, bosatt i Sverige men för tillfället på en längre studieresa. Tiden är kanske sextiotal, hon sänder telegram och väntar brev från sin milde make. Berättaren är henne hack i häl: hon har en konstnärsväninna som heter Hedvig visar det sig, på sätt och vis den mer begåvade. Men hon ska visst dö, och dör. Berättaren avslöjar förresten direkt att Annas liv kommer att innehålla tre "livsfaror"; den första är när hon sätter något i halsen, den andra när hon är på väg att gå nedför ett stup (till dödsriket?) …
Annas och Johannes familj korsar vägar med familjen Z från Namibia. Clarice och David är politiska flyktingar, beslutna att återvända till Afrika och kämpa mot apartheid. Genom dem blir Anna vän med dottern Nadja och ägnar sin medelålder åt att samla pengar åt hennes dansskola utanför Kapstaden. Det som börjar som en sorts exotisk lockelse utvecklas till genuin och ängslig människokärlek, och till en vänskap över generations- och rasgränser som till slut ohjälpligt brister. Kvar har Anna och Johannes bara sin halvhjärtade bageriverksamhet, pensionen och döden.
Upprörs över fördomar mot flyktingar gör hon också. Gott och väl halva boken beskriver Annas goda gärningar och varje något så när noga referat skulle få den att låta sentimental. Men berättaren ställer sig i vägen. Hon påminner läsaren om sin närvaro, förvånas över vad hon upptäcker i Annas liv, erkänner när hon inte förstår: "Så här förhöll det sej med Anna att hade hon inte starka skäl för att säja Nej sa hon Ja till vad det än var frågan om, det var en princip som hon tydligen hade." Flera gånger resignerar hon inför sin uppgift och konstaterar att det enda hon lyckats beskriva korrekt är Annas näsa. Däremellan böljar berättelsen mellan omsorgsfullt skildrade scener och ett galopperande tempo som om författaren improviserar i realtid. Ibland tycks historien – och Anna – växa fram sats för sats:
Av att hon tänkte så här skulle man kunna dra slutsatsen att hon inte enbart grät för att hon var så övergiven, ensam på en tågperrong utan hotell och pesetas en dag då det dessutom var helg i Spanien och allt var stängt och tillbommat. Alldeles riktigt, ty när hon nu satt där och grät så passade hon på att sörja över allting annat också.
Det är ett paradoxalt perspektiv. Å ena sidan läggs Anna fram som ett studieobjekt och allt hon tänker, är och gör som nedtecknade iakttagelser – å andra sidan presenteras de som när man hittar på medan man pratar. Fiktionen låtsas objektiv men pekar bara tydligare på sig själv som fiktion. Sådana lekar har lekts förr. Det som gör Strandberg så bra är dels hennes stilsäkerhet, dels hennes glada humör, men framför allt hon hela tiden överbryggar distansen till sin huvudperson och visar sig förbehållslöst engagerad i hennes öde. När Anna gråter över sina barns värnlöshet dröjer berättaren kvar, följer med i hennes ångestfyllda tankar men anlägger ett tonfall som en tröstande mor. Och allra vackrast, virtuosast, är ett avsnitt när Anna själv (genom berättaren) tröstar sin döende faster, och indirekt sig själv, med en gemensam improviserad fantasi om två försvunna flyktingbarn på nyheterna, som nog lekte att de skulle dö för att göra döden lättare … så många lager, intrikat men så känsligt sammanflätade.
För mig vars senaste käpphäst är att jag tröttnat på romaner är den här typen av bok så mycket lättare att läsa än jag vet inte, Zadie Smith. Allt det godtyckliga i romanformen ligger utanpå. Berättandet har skiljts från handlingen, båda två får glänsa lika klart. Det självpåtagna uppdraget blir naturligtvis ett misslyckande. Inte bara har Anna beskrivits ofullständigt, hennes barn och jobb har knappt nämnts och halva livet verkar bestå av relationen till den bångstyriga aktivisten Nadja borta i Sydafrika. Kanske råkade hennes liv bli så, kanske bara berättelsen; kanske är skillnaden inte så väsentlig. För det viktigaste är nog som det står på slutet: "När allt är förbi, väntar för alla utan undantag ett stort skratt, det stora skrattet åt att allt blev som det blev. Jag tror att det kommer ett stort skratt när allt är förbi."
Huva, jag kan inte göra den här romanen rättvisa så här snabbt. Någon kan nog tycka att den är konstruerad (det är den), tillgjord, manipulativ … jag kan förstå det i så fall, det är en smaksak. Men gud så bra den är. Och ändå har Kerstin Strandberg aldrig slagit igenom ordentligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar