I förrgår Dürrenmatt, idag Frisch. Die Panne, glömde jag säga, framfördes ursprungligen som radioteater, och Andorra är rätt och slätt en pjäs. Även tematiskt passar de att ställa bredvid varandra.
Andorra, understryker en not, syftar inte på det verkliga landet utan "ist der Name für ein Modell". Modellen ger intryck av en liten självständig stad. Tjugoårige Andri tror sig vara ett judiskt hittebarn som adopterats av den jämnåriga Barblins föräldrar, hos vilka han bor. Men när de två tillkännager sin avsikt att gifta sig kommer sanningen fram: Andri är faderns oäkta son.
Det försvårar giftermålet men framför allt är han alltså inte jude. ("Jud" står det i den tyska texten, i vad jag misstänker är ett förfrämligande grepp mer än talspråk.) Men en gång jude, alltid jude för andorranerna, som trakasserar, förminskar och hånar ynglingen enligt sin vana. Fadern försöker förgäves övertyga pojken om vem han är, men Andri står hårdare än någonsin fast vid sin identitet som hatad och förföljd – och även girig och slug som en jude är. Snart kommer soldater från främmande makt att tränga in i landet, och då kommer jude eller inte vara en fråga om liv och död.
Kärleksparet Andri och Barblin heter sina namn. De övriga är fega människor som inte förtjänar att kallas mer än doktorn, möbelsnickaren, prästen och så vidare och mellan scenerna turas de om att bikta eller bortförklara sig. Vi kunde inte veta att han inte var jude, han betedde sig ju judiskt och det var ju en uppjagad tid... Att Andorra = Schweiz lär ha slagit många under uruppförandet i Zürich när doktorn i åttonde scenen utbrister att fienden aldrig kan invadera "ett folk som oss, som kan åberopa världssamvetet som ingen annan kan, ett folk utan skuld". Om detta är kanske inte mycket att säga, skuldfrågan är helt konkret och publiken förstår vilken verklighet som åsyftas. Till skillnad från hos Dürrenmatt, där skuld är något både existentiellt och epistemologiskt svårfångat. Men här finns också frågan om identitet. Såväl Andri som Traps i Die Panne låter sig pådyvlas en lögnaktig identitet, som de vägrar att släppa trots att den leder till döden. För Traps var det en fråga om att utmärka sig. För Andri blir judiskheten ett sätt att iklä sig opersonliga lyten och skjuta sina faktiska brister ifrån sig. Om han är feg eller snål beror det på att han är jude och är inget han själv är skuld till. De antisemitiska andorranerna har "ein Bildnis gemacht von ihm" och därmed berövat honom hans mänsklighet – men det är lika illa att skapa sig en avbild av sig själv. En sensmoral för många som funderar på sin identitet.
Texten saknar både putslustighet och gravallvar, vilket här är en bra sak. Man skulle kunna beskylla den för övertydlighet, men då får man väl säga detsamma om "I väntan på barbarerna" och "Ur Anabasis". Tydligt är ju inte lika med platt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar