"När jag valde min självmordsdag hade jag ingen tanke på att jag skulle kunna misslyckas och råka ut för semestertider i vården." Jag log när jag läste den meningen och sedan såg jag att även Aftonbladets recensent valt att inleda sin anmälan med den. Den fångar det dråpliga och okonstlade med hela boken – 43 smala sidor som jag råkade läsa alldeles nyss.
När Ingrid Börges man Göran (författare med mera) hade dött i lungcancer ville hon inte leva längre och planerade helt rationellt ett självmord. Utförandet beskrivs så sakligt att det blir komiskt i textens magstarkaste avsnitt. Men det misslyckades och hon fick ta en runda genom vården tills det blev fason på henne igen. Vad det nu var för fel med att vilja bort. "Men läkarna sa att jag led av en djup depression." Vem som än hade rätt i den saken blev det ordning i slutändan.
Sedan följer en kortare artikel i samma tonläge om hur hon fastnade för översättaryrket. Varför inte? Och en liten anekdot om ett brev till Julian Barnes.
Så skönt att läsa en självbiografisk berättelse av den här karaktären utan allt påtvingat patos och de allvarligt stela minerna som brukar vara obligatorium. Någon som istället tillåter sig att vara knepig och vanvördig mot ämnet. Det är stor värdighet i det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar