The Spy Who Came in from the Cold (John Le Carré, 1963)

Min första John Le Carré och nog min första spionroman överhuvudtaget, så något att jämföra med har jag inte. Förutom filmthrillers då. Huvudpersonen agenten Alec Leamas har varit stationerad för MI6 räkning i Berlin. Efter lång tjänst och nyliga motgångar vill han "komma in från kylan" till en lugn kontorsbefattning. Innan det kan komma på fråga sätts han på ett sista uppdrag för att infiltrera den östtyska underrättelsetjänsten: han får skenbart sparken och spelar misslyckad och försupen, allt för att dra till sig uppmärksamhet från DDR, som helt enligt Londons plan värvar honom som dubbelagent.

Det är ännu fler vändor och lager än så. Leamas är en hemlighetsfull person med grumlig historia, och grumligare blir det. Även en godtrogen läsare som jag lär sig snabbt att varje replik – hans och andras – är en bluff eller dubbelbluff, ett sätt att tala runt det verkliga samtalsämnet, vilket också bara en rökridå som döljer något annat. Det som beskrivs rätt upp och ner som hans känslor eller spontana beslut kanske är medvetna eller omedvetna uttryck för hans låtsade personlighet, eller inte – är han kär i Liz, som han träffar på sin täckmantelstjänst på biblioteket? Det går inte att veta om han vet det själv.

Spiontillvaron gör en människa ensam och cynisk, eftersom ingen går att lita på och allt kan vara förställning. Ändå finns en skillnad mellan öst och väst: tyskarna är hänsynslösa av ideologi ("We cannot build Communism without doing away with individualism") medan engelsmännen handlar exakt likadant – offrar individer för taktiska landvinningar – av "operational convenience". Engelsmännen har ingen "filosofi", de är "bara människor", enligt Leamas. Inte säker på vad som är värst, att ha cynismen som trossats eller att inbilla sig att man är cynisk av naturnödvändighet.

Älskarinnan Liz är medlem i det engelska kommunistpartiet och något av ett våp; hon är den enda som sannolikt är uppriktigt blåögd hela tiden. Så kan en kommunistisk britt inte vara det på riktigt allvar heller. Ett av kapitlen om henne är det svagaste: ytlig nästan melodramprosa om hennes förvirrade känslor. Det är en missprydande svacka i en annars bra bok. En effektiv spänningsroman – dock utan effekter! Det insåg jag först vid lite googling, att det är ju inget smygande i korridorer och avancerade vapen. Det är inte James Bond. Det var kanske nydanande när den kom.