Ett par Gunnar D Hansson har jag läst, och det har väl varit vad som kallas för dikt, men som till temperamentet varit lika mycket essä. Här är det essä – "essäer och småstycken" lyder undertiteln. Trettiofyra sådana över 390 sidor.
Formen är mycket lik Lotta Lotass senare bok Fält, utgiven på samma förlag Ekphrasis. Bokens form: kloss, och innehållets: texter som böljar över ett fåtal familjebesläktade ämnen, kommer tillbaka till samma referenser, återbesöker ett nyss avhandlat ämne i ny belysning och som helhet försöker ringa in någon sorts (i det här fallet) personlig litteratursyn. Däri är skillnaden. Lotass är inte personlig utan undandragen (som Greta Garbo!) och hon talar om sten lika mycket som konst; GDH är GDH, ett jag som har läst, tänkt och känt, och hans ämne är litteraturen. Och här har texterna rubriker.
Så vad handlar det om? De isländska sagorna till att börja med (särskilt de mindre lästa), deras versmått och havstematiken till exempel, och en essä om vikingasynen genom historien är bättre än hela boken Vikingen har visst horn. Harry Martinson beskrivs som försokratiker i en intressant passage. Det blir lite Bohuslän förstås, däribland en spännande introduktion av en okänd outsiderförfattare respektive en bortglömd journalist. Många sidor Lars Ahlin, som Hansson disputerat på. Jag tar med mig att jag måste läsa honom. En inspirerad korskoppling mellan sanskritdiktning och kommissarie Maigret (också något att läsa).
Jag börjar tro att det personliga är vad som ligger Gunnar D Hansson i fatet, för att återta jämförelsen med Lotta Lotass. Hansson lägger sig nära sin egen personliga läsning, och han har verkligen läst nära, och han associerar spontant med stöd i sin egen digra bildning. Delar man den, då får man nog ut mycket av hans texter. Lotass är mer av en upptäckare och hon tycks presentera sina insikter i fyndögonblicket. Hansson gräver djupt men borstar inte alltid bort jorden. Och hans spontanitet verkar utstuderad, gott så kanske, men så är det: satsradningar, plötsliga dikter, parenteser och långa citat är inte bara vad de är, de är också exempel på essästil. Skicklig sådan, men lite förfrämligande.
Ja, jag får alltså lov att läsa Lars Ahlin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar