Sjömannen som föll i onåd hos havet heter den förstås på svenska och här gör Mishima bättre skäl för sin farliga aura än i Efter banketten.
Men även här är en kärlekshistoria i centrum: änkan Fusako och sjömannen Ryuji, båda drygt trettio, som mötts av en slump och förenas i ett kortlivat förhållande. Ryuji måste åter ut på havet och till friheten, manligheten och den stora meningen som transcenderar vardagslivet. Men den går ju aldrig att få fatt i och han har börjat tvivla på sin ungdomliga idealism. Det har emellertid inte Noboru, Fusakos trettonåriga son. För honom och hans likasinnade pojkgäng är världen tom och märkt med "en väldig stämpel som heter 'omöjlighet'". Det gäller att sätta motvärn mot alltings falskhet och fulhet. Ryuji blir till en början en symbol för det andra, det bortom; men när han efter några månader återvänder till Fusako och Noboru för att bli familjefar betraktar pojkarna det som ett svek. Slutet kan få en att tänka på den där misslyckade statskuppen som blev författarens död.
Efter banketten var rak, men den här romanen är mer som ett prisma. Noboru och hans gäng blänker starkast. I dem finns ingen psykologisk realism, de står för en idé. En idé om estetisk och moralisk perfektion, och den starkes plikt att förverkliga den i en svag och vulgär värld. De ser vad de söker i havet (åtminstone som de föreställer sig det), i våldet (en kattunge dödas och flås i en brutal scen) och i sexualiteten: Noboru tjuvkikar in i sin mors sovrum genom ett hål i garderoben. Men inte av pubertal upphetsning utan för att ta del av det kaotiska upplösandet. Ett kontrollerat kaos vid "hans världs yttersta gräns"; inte den sorts kaos som förfular och måste ställas till rätta, som när mamman och Ryuji efter dennes återkomst trillar ur sina stiliserade roller som passionerade älskare och famlande söker sig mot konventionerna. Det kan bara väcka äckel, och vägen bort går genom förstörelse och upphöjd likgiltighet.
Noboru är pojkaktigt tvärsäker. Hos Ryuji och Fusako finns nyanser, och man har på känn att det är där den verkliga existensen måste sökas, i det de har inlett. Men de tvekar, som vuxna människor gör, och överröstas av mistluren från hamnen. Den hörs ett antal gånger. Symbolerna är skickligt valda och skapar en sorts täthet som är drömsk och klar på samma gång (det är också en kort roman om 180 sidor). Nej, den här blir jag inte klar med, jag skulle ha läst den i en intelligent bokcirkel. Mycket bra.
Jag vet inte om det speglar översättaren eller originalet, men engelskan var klurigare här än i den förra Mishiman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar