Mästaren och Margarita (Michail Bulgakov, 1966)

Eskapism är ju inte detta, som världen ser ut i skrivande stund.  I Moskva dyker en gåtfull utländsk magiker upp med en medhjälpare i schackrutig kavaj och en talande svart katt i släptåg.  Stadens litterära kretsar drabbas av oförklarliga dödsfall och försvinnanden.  De mystiska främlingarna demonstrerar sina svartkonster i ett lika bejublat som förskräckande framträdande på Varietéteatern och de börjar visa sig hemma hos folk, sätta dit dem för små brott och trolla in dem i självmotsägelser.  Ja, det är djävulen detta, och hans närvaro för med sig som ett kraftfält som gör människorna både rusiga och rädda, och som skakar om logiska samband.  Godtycke och rättsligt kaos följer, rubel förvandlas till humlor och sparvar dansar foxtrot.

Karnevaliskt, säger översättaren Lars Erik Blomqvist i förordet, och det får man ju hålla med om.  Jag associerar till mina vaga minnen av Boris Vians Dagarnas skum, fast med galenskap i Satans och inte jazzens förtecken.  Några kapitel ger respit från cirkusnumren, för parallellt går en historia med en introspektiv Pontius Pilatus i huvudrollen – något man tänker sig kunde ha blivit en rätt storslagen roman om Eyvind Johnson skrivit klart den.

Koncentrationsförmågan har inte legat på topp, av yttre orsaker, men det hjälper inte heller att jag är konstitutionellt inkompatibel med hysteriska skrönor.  Romanen handlar väl bland annat om det oberäkneligas plats i tillvaron och samhället, och säkert mycket mer av allmänt allegorisk och specifik satirisk art – jag kände mig måttligt berörd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar