Det här har varit min lunchrumslektyr ett tag. Den fina lilla utgåvan i Natur och Kulturs gamla klassikerserie rymmer en inledning av Holger Frykenstedt samt C.A. Ehrensvärds fyra kortare verk Resa till Italien, De fria konsternas filosofi, En ny filosofi och Fem dagars resa i Skåne.
Ehrensvärd var generalamiral under Gustav III men är mera bekant som tecknare (det är han som gjort den kända karikatyren av konungens assisterade samlag) och författare. Hans mest berömda skrift lär vara Resa till Italien från 1782, även utgiven i vacker faksimil på förlaget Rediviva. Den har jag läst tidigare. I den här mer hopträngda utgåvan ryms texten på 31 sidor + illustrationer och därmed tycker han sig kunna sammanfatta sin resa. Då kan man sluta sig till vad som är Ehrensvärds mest utmärkande drag som skribent: hans knapphet. Vilken han berömmer sig för; så här lyder hans "företal":
Denna resebeskrivning har den möjligaste korthet. Och verkligen vore för kort om intet andra resebeskrivningar vore för långa.
Stilen rymmer inte dåligt med poesi, och italienresan har avsatt flera bevingade sentenser. (Tyvärr har de som så många andra flugit utom hörhåll för den moderna allmänbildningen.) Den mest berömda torde vara hans (uttömmande) beskrivning av Potsdam och Berlin:
Ögat tror sig finna flera kolonner här än i Rom, men ögat frågar överallt, kolonner vad gör ni.
Allt i Italien är skönare, nyttigare och mer välordnat än i den stökiga, konstlösa, förfulade norden (till vilken han räknar även Frankrike). Det mesta i hans skildring understryker detta intryck: natur likaväl som byggnadssätt, konster, seder och kvinnornas klädedräkt (mycket om denna).
Kärnan i hans tänkesätt är enheten av det sanna, det goda och det sköna, och det framgår desto mer explicit i de två filosofiska skrifterna. Konsten bör söka det sanna i naturen, bara då blir den skön. Detta budskap varieras gång på gång, under rubriker som "En speskrift emot Norden" och "Detta stycket kan ge gallfeber" – han verkar inte nära några allvarliga förhoppningar om sakernas förändring, ty klimaterna har dömt nordborna till förkorkning och södern till städat förstånd. Det finns också en hel del sarkastisk religionskritik som jag inte har tålamod att fatta.
Ilskan mot hemlandet är huvudtemat även i skåneresan, som bär undertiteln för att se, och hämta rörelse och förargelse. Inte behöver han hämta mycket mer förargelse än han redan bär inom sig – här säger han i företalet att resan företogs i "fullkomlig avsmak för mitt fäderneslands latitud och mörker". Om något särskilt kan tilläggas om skåneborna så är det deras inbilska lättja, oförtjänt plöjande den bördigaste mark. Vidare är skåningen "rödlätt, påklädd och ätande".
Ska man läsa det här så är det för de dräpande lustigheterna. Jag kan citera vidare!
Varför skrives med rimslut?
Därför att ju mera ett folkslag faller till tankspriddhet, ju mera behöves besynnerligheter att fästa tankarna till ämnet.
Eller:
De södra ligga somliga underkuvade under tyskar, somliga under spanska prinsar, och somliga rå efter sin vana över hela världen [fotnot: Rom.] ...
Men allra bäst är när han i sin kärvhet faller in i något slags syllogismer eller rena uppräkningen, som under rubriken "Uti människoverk är ofta ett rätt nyttigt ett rätt fult ting":
En väderkvarn är rätt ful.
Samlingen av de små och stora hjul, remmarna, korgen, träverket, och järnbeslaget på en vagn, gör att den ser ut som en karkas och är en ful maskin.
En utklippt, skuren och tillpassad klädebonad förvandlar kroppen till en annan kropp och är således ful.
Ett upplagt hår strider emot vad naturen ämnat, är fult.
Ett orgelverk är fult.
Ett skepp är fult.
En kyrka är ful.
En fiol är ful.
En urtavla är ful.
En bössa är ful.
En kakelugn är ful.
Ett högt tak är fult, &. &. &. &.
Hur ska man göra reda av allt detta. Jag försöker inte begripa sammanhanget mer än det lilla jag sagt. Tycker man inte att det här låter så värst roligt så är man förlåten och medömkad. Det vill jag säga att det är inte förgäves man tröskar igenom den här boken. 95 % är ändå av mindre upphetsande art och jag måste erkänna att sjuttonhundratalssvenskan inte är helt lätt. Syntaxen är i regel underlig och jag vänjer mig aldrig vid att "efter" lika gärna kan betyda "eftersom", osv. osv. Man får suga på ord som "brådförsel" och "himlabryn" och det är väl förvisso inte så illa, oavsett om man listar ut vad de betyder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar