Det här är Martin Amis pappa. Kingsley var nog minst lika stor på sin tid som sonen på sin, får jag uppfattningen, hur intressant det nu är. Ingen av dem är väl så hemskt läst i Sverige men det kan hur som helst vara lite kul att notera likheterna mellan far och son.
Det rör sig om Kingsley Amis debutroman och nog hans mest lästa. Den har rykte om sig som en humorpärla. James Dixon heter en ung universitetsanställd ("lecturer", kan han vara lektor? docent? vad heter det?) vid ett anonymt lärosäte i England, som har ett löst och förhatligt förhållande med nippertippan och kollegan Margaret, samt en nervös och av nöden svassande relation till sin överordnade Professor Welch, en tankspridd och inte alltför sympatisk herre. Dessa båda, särskilt Welch, är roligt och elakt tecknade. Dixon föreläser om medeltidshistoria men verkar avsky både medeltiden och historia.
En föraktfull huvudperson omgiven av föraktliga (men komiska) bifigurer i en miljö som inbjuder alla till att ta sig själva på lite för stort allvar; upplägget kunde lika gärna vara Martin Amis som hans far. Bitterheten likaså: "There was a long pause while Atkinson looked censoriously round the room, a familiar exercise. Dixon liked and revered him for his air of detesting everything that presented itself to his senses, and of not meaning to let this detestation become staled by custom." Och de originella liknelserna: "He lay ... spewed up like a broken spider-crab on the tarry shingle of the morning."
Men en avgörande skillnad är att Kingsley inte spelar ironiskt tuff med smutsig jargong och han låter inte heller sina romanfigurer möta skiten. Dixon må vara misslyckad och pank men hans kontor är långt från Richards inpyrda skrivarlya i The Information. Handlingen utspelar sig också till stor del på städade bjudningar och det som tilldrar sig, när scenen väl har presenterats, är ett mycket ordinärt triangeldrama med kyssar här och skvaller där och (förvisso rätt rolig) slapstick som krydda. Jag blir trött på den här engelska sjukan att snåra ihop en intrig för sakens skull och sedan inte kunna låta den vara. Iris Murdoch gör också så. Allt ska först hända och sedan omedelbart kommenteras, gärna i dialog. Dixon håller sin illa emotsedda föreläsning på fyllan inför ett fullsatt auditorium och råkar därvid göra oavsiktliga imitationer av sina överordnade innan han faller ihop. Kul, potentiellt karaktärsdjup. Nytt kapitel, en och en halv sidas replikskifte mellan Dixon och en annan som upprepar faktum och radar upp de viktigaste konsekvenserna för intrigen. Hu. All spänning urlakas i realtid.
Så ja, en kul bok som man tröttnar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar