Den stora afrikanska klassikern, åtminstone om man läser engelskspråkiga källor, men likväl en tunn bok. Okonkwo är allt hans far inte var: flitig, sträng, modig, rik, betitlad och vördad i Umuofia, sin by någonstans i nuvarande Nigeria. Som ung besegrade han en oövervinnerlig man i brottning. Nu har han tre fruar, många barn, värdefulla krigstroféer och en respektabel jamsodling. Livet i klanen regleras av religiösa lagar och noga iakttagna ritualer – Okonkwo vore den sista att förgå sig mot gudarna och förfäderna; om det är av plikt mot traditionen eller mot sin egen manlighet och ambition går nog på ett ut. Men han råkar av misstag döda en pojke, och tar sitt straff: sju års exil. Under den tiden anländer kristna missionärer till trakten. Okonkwos egen son blir omvänd, och förskjuten. Det är bara början. När han återvänder till byn är allt förändrat, ja i upplösning; hans ankomst väcker knappt uppseende. Allt färre framhärdar i att tillbe de falska gudarna, och det verkar nästan ömsesidigt: missionärerna har ostraffade av gudarna slagit sig ner i "onda skogen", den förbannade avskrädesplatsen utanför byn. Allt gammalt blir kraftlöst och upproren är fåfänga gester.
Det slår mig först sent att det är en sorts Leoparden i Igboland. Mer än första hälften utspelar sig innan omvälvningen och kretsar kring Okonkwos sköra manlighet och inte så lite kring seder och ceremonier. Vems är perspektivet? Det är en berättelse om kolonisering från de koloniserades sida, det kan man säga med skäl, men människorna i Umuofia skulle ändå känna sig främmande inför den. Alla bruk och religiösa föreställningar förklaras; inte som något exotiskt, men som något annorlunda. Som något förlorat, kanske? Språket är engelska, idéerna är moderna: kvinnoförtrycket, till exempel, skildras av någon som har västerländska ord och begrepp för det.
Redan i det traditionella livet finns sprickor. Medvetenheten om den egna klanens regler är stark: i andra byar förhandlar man äktenskap si, men vi gör så; man vet att det kunde vara annorlunda, ändå följer man blint sina lagar – enligt gudarnas vilja, om någon frågar. Men det är det väl ingen som gör, utom implicit berättaren, och vid ett tillfälle Okonkwo: när han går i exil för ett misstags skull. Varför? För att det är bestämt så. Det är inte mycket att hålla i när engelsmannen kommer.
Mycket bra roman, på en flytande enkel engelska. Afrikansk till innehållet men realistiskt västerländsk till formen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar