Den här bokens tillkomst beskrivs i det första kapitlet. 1928 planerade Eyvind Johnson att ge ut romanen Herr Clerk, vår mästare, en historia som utspelade sig omväxlande på jorden och i himlen. Förlaget gillade emellertid inte himmelsdelen och den jordiska halvan utkom ensam under titeln Minnas. De kapitel som ströks blev ena hälften av Spår förbi Kolonos.
I vartannat kapitel följer man därför ängeln August Lyra, styrman i Himmelrik, och hans Mäster och Herr Petter och några andra. Man hör ju på namnen att det inte är någon vördnadsbjudande allmakt vi talar om; Himmelrik är ett skepp på drift genom rymden (Rymden) och har människorna bara just inom räckhåll. Mäster vill höra sin styrman berätta om kärleken. Han pejlar in på radion hur människorna där nere kämpar mot sin natur, och försöker förstå.
Den andra hälften utgörs av författarens resa till Grekland år 1961. Han besöker alla de viktiga platserna och monumenten, men det är svårt att kalla det en resebok. Han ser antikens greker framför sig och deras gudar; det närvarande tittar bara någon gång fram som genom en dimma. Desto mer levande är minnena från ungdomen i Paris på tjugotalet och barndomen i Norrbotten, hans döde bror, hans mor och folk han mött.
Tidslagren är nästan identiska med dem i Molnen över Metapontion som utkom några år tidigare. Den essäistiska formen tillåter mer explicita formuleringar av idén: hans middagssällskap "är på många ställen och i många tidevarv samtidigt" och han besöker Athens nationalmuseum "i sällskap med bland annat en av mina tider, 1928". Det kan låta banalt men det är det nog inte. Att förstå det mänskliga kräver ödmjukhet i tiden och den får man inte gratis. Eyvind Johnson har arbetat för den, och några gånger tror jag att han talar mer till min bildningsnonchalerande och historielösa tid än till sin egen, som när han står på Akropolis:
Jag känner lycka inför vad jag ser av Akropolis genom minnen av böcker. Läsningen är den möjliga vägen hit: en dörr in i templen, en trappa uppåt höjden. I mina ögon är det snobberi, och ett ganska fult sådant, att förakta läsfrukterna. Man tar inte utan vidare fram Akropolis ur sitt hjärtas djup, aus der Tiefe seines Bewusstseins; man tar fram det ur böcker. Förakta inte böckerna om Akropolis, de många tusen. De är vår väg till Parthenon.
(Vad man nu ska där att göra, genmäler väl samtiden. Klök!) Man bör överhuvudtaget vara misstänksam mot det man finner i sitt hjärtas djup. Det är högmod att tro sig nå in dit: när man "arkeologiserar i [sitt] eget liv" kommer man att finna "nästan oläsliga inskrifter" som ska tolkas "med stor varsamhet". Lyssna!
Kanske är det den konsekventa tillämpningen av dessa outgrundliga perspektiv som gör själva framställningen en smula ofokuserad, åtminstone i en bok som denna, som varken är roman eller memoar eller essä. I andra böcker gör han det bättre. Temats angelägenhet bottnar väl för övrigt i en känsla som han inte var ensam om under efterkrigstiden. Människan är allena i världen, tror sig söka gudar men söker egentligen sig själv. Hos till exempel Willy Kyrklund heter det vanmakt, och människan blir liten och trängd i ett hörn. För att inte tala om tornedalingarna i Aronsons Hitom himlen! Det fina med Eyvind Johnson är att hans människa i all sin ynklighet också blir mångfaldig och rik genom minnena och historien. Att hon också flyter ut lite kan man tåla. Fast 325 sidor kunde han gott ha skurit ner en aning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar