J. Bernlef är en pseudonym – kul historia: hans verkliga namn Hendrik Marsman var identiskt med en känd samtida poets, så han hade inte mycket till val. Han var alltså holländare och det här blev nog hans mest lästa roman.
Den är något så speciellt som en inifrånskildring av en demenssjuk. Jagberättaren Maarten är en pensionerad tjänsteman i fiskebranschen bosatt i USA med sin hustru Vera och hunden Robert. Hans dagliga sysslor – promenader, måltider, pianospel, läsning – blir sakta men säkert alltmer förvirrade. Tiden på dygnet växlar oförutsägbart och minnen från barndomen och kriget blandar sig in i nutiden. Han måste lyssna av ledtrådar i andras samtal för att låtsas hänga med. Döda lever och hemhjälpen är ny varje gång, det blir allt svårare att känna igen personerna i fotoalbumen och till slut är allt uppluckrat.
Jenny Tunedal skriver i sitt efterord att "de linjära narrativen och sammanhållna subjekten brutits sönder". Det är sant på de sista sidorna, där själva språket blir fragmentariskt och jaget börjar tala om sig själv i tredje person. Men min uppfattning, och främsta invändning, är att narrativet och subjektet under större delen av skildringen just inte är sönderbrutna. Det finns en väldig kraft i att skriva "jag"; utan vidare skapas ett enhetligt subjekt. Det linjära berättandet avbryts av gamla minnen men förvrids aldrig på allvar; inte ens i det nästan upplösta slutet har tiden någon annan riktning än rakt fram. Jaget och tiden – det är ett meningsskapande par som det krävs mycket för att "osäkra" (för att använda en kritikerglosa).
Det är svårt att inte jämföra med senare års mest hyllade alzheimerskildring: filmen The father från 2020 (ursprungligen en pjäs av regissören Florian Zeller). Anthony Hopkins eskalerande demens gestaltas av scener som upprepas, rollfigurer som envist hävdar motsatsen till vad de bevisligen just sagt, skådespelare som byts ut och kommer tillbaka, oförklarade förändringar i lägenhetens planlösning. Det är så nära inifrån som en film kan komma, för inte ens tittaren vet vilken verklighet som är den riktiga. För läsaren av Hjärnspöken finns alltid en sanning bakom oredan. Det är visserligen effektfullt när Maarten gång på gång får syn på Graham Greenes Our Man in Havana för första gången på olika platser i huset, men vi vet utan tvivel att han köpte den på antikvariatet på sidan 34. Man blir berörd när Vera plötsligt kallas "en äldre kvinna", men man vet att det är hon. Och det framstår nästan som en lögn när Maarten låtsas okunnig – det är ju samma "jag" som berättat bägge delarna!
Vad hade krävts för att bryta sig loss ur den kontinuitet som påtvingas av själva romanformen? Kanske en berättelse i tredje person. Hur som helst något våldsammare än de frågor han allt oftare ställer sig. Maarten åhör ett samtal och tänker: "Varför skriker han så där och varför drar han plötsligt på munnen, muntert och nästan spefullt?" Sådana aktivt formulerade reflektioner är vedertagna tecken för förvirring, men känslan är ungefär som när man sätter mänskligt språk på en hunds tankar: vi vet att han inte tänker "matte är snäll" men vi måste uttrycka det så – vi vet att han inte går runt och ständigt påpekar för sig själv "(även om jag nu inte kan erinra mig hur rutan i så fall gått sönder)" i rationellt fungerande resonemang, men vi måste låtsas. Nu är väl det en kritik som träffar all fiktion, så den är kanske missriktad. Men romankonventionerna fungerar särskilt dåligt för att gestalta motsatsen till det de skapades för: inte förnuft utan oförnuft, inte mening utan meningens försvinnande...
Det är likväl en unik bok (jag känner inte till någon annan alzheimerroman) och den är absolut läsvärd mer än som förevändning att börja svamla om subjekt och meningsskapande. Jag fångas framför allt av hustrun Vera, hennes omsorger och bristande ork. När det gått så illa att Maarten, påträffad vid pianot mitt i natten, inte längre minns adagiot i Mozarts fjortonde pianosonat grips hon uppenbarligen av plötslig sorg och sätter på skivan. Det är kanske typiskt att en person som inte skildras inifrån blir den jag känner mest för.
Nyutgåvan på Aska förlag är fin att titta på men måste ha skyndats väl fort i tryck. Redan i bokens första mening är ett korrfel och det är bara en liten försmak. Det är ett slarv som blir extra allvarligt i en bok som den här, där små förskjutningar kan ha stor betydelse. Jag frågar mig också varför texten är satt i så väldigt liten stil. (Eller är det mina sinnen som börjar svikta...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar