Min historik med författaren är denna: jag läste två av hennes tidiga romaner (Ett så starkt ljus 2014, orkade knappt igenom, och I tiden 2016, älskade) men det var länge sedan; jag läser gärna hennes kritik i dagspressen, för hon vågar säga när något är dåligt; jag följer litteraturpodden Gästabudet, där hennes konfrontativa och uppfordrande hållning gör sig väl i samtal (men jag är glad att jag slipper delta!). Den här bakgrunden är inte irrelevant, för det här är en bok som verkligen anstränger sig att röra till fiktion och verklighet. Jag hör texten föredras av Lyra Ekström Lindbäcks självsäkra röst, som bjuder in motargument, men nåde om de inte är relevanta.
Berättaren Anna är doktorand i filosofi på ett litet universitet i Tjeckien, där hon skriver på en avhandling om förhållandet mellan moralfilosofin och skönlitteraturen – precis som författaren (hon disputerade i våras). Hon inleder ett förhållande med sin tjugo år äldre handledare och skriver om det i det som blir boken vi läser. Och hon ställer sig frågor som: går det att skriva bra prosa som är ond, eller ond litteratur överhuvudtaget? går det att studera moralen utan att tillämpa den? vad kommer först, vad kommer sist: skrivandet, filosofin eller handlandet? Medan de andra på institutionen skrattar åt "hur sjukt det skulle vara att diskutera vissa saker om man inte satte dem inom akademisk parentes" luckrar Anna upp gränserna mellan domänerna. Begäret och tänkandet är sammanflätade. Romanen hon skriver formas av händelserna och är samtidigt vässad längs med flera dimensioner för att inte kunna undvika att påverka livet tillbaka, med udden i synnerhet mot handledarens maktposition. Ett jäkla supande är det också. Pennkjolar, händer på lår och hemliga blickar genom Zoom. En snitsigt skissad tjeckisk småstad. Förutom en tendens till anglicism är Ekström Lindbäck en riktigt skärpt stilist, här lika väl som i sin dagskritik.
Men det är bara i förvissning om att aldrig bli läst av henne som jag vågar skriva det här. Med min kunskap om författarens intressen och argumentationsstil känner jag mig satt i en rävsax som läsare; hur jag än vränger mig kommer jag bara avslöja att jag läst boken fel. Är detta en ond roman? Har hon lyckats? Med vad? Hon har lyckats att skriva en bok som rör om i begreppen. Om något i den gjorde mig känslomässigt berörd skulle jag misstänka att just detta egentligen var en förnuftsfråga; om jag blev intellektuellt stimulerad skulle jag tro mig emotionellt störd som inte känner något. I själva verket blir jag väl varken eller, för romanen ligger alltid tre steg före i självreflektion och verkar inte behöva min medverkan. Det är förstås avsiktligt. "Läsaren får väl ta ansvar för sin egen jävla syresättning" skriver Anna när hon får rådet att göra luft i sin avhandlingstext. Sin egen inlevelse också kanske? Varför attraheras Anna av den äldre mannen? Finns det från hennes sida någon uppriktighet i förhållandet, något som inte tar omvägen via moraliskt experiment? Hon vill undersöka om det är "samma energi som går in i filosofin" som i njutningen, men blir en iscensatt moralisk situation ett representativt studieobjekt? Jo, det mesta pekar väl på det egentligen. Och varför söker jag uppriktighet? Den autenticitet som inte tål några genomtänkta avsikter måste väl vara banal, om inte falsk.
Se där, några reflektioner.
Lyra Ekström Lindbäck doktorerade på Iris Murdoch. Jag spårar släktskap med hennes roman The Sea, the Sea, som på liknande sätt ritar upp en intrig för att illustrera några moralfilosofiska teser. Som säkert inte i något av fallen ska kallas filosofiska, för jag vet att båda håller hårt på att skönlitteratur inte är filosofi. Jag tvår mina händer och slutar här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar