Det här är en roman som handlar om två vuxna män som reser ut på polska landsbygden och får syn på en pojke och en flicka i sextonårsåldern som de genast blir besatta av att föra samman till ett kärlekspar mot deras vilja. Fler personer anländer och rubbar balansen och allt slutar med mord.
Jag är avgjort för dum för att fatta det här men kanske klok nog att begripa varför. Det beror delvis på bristande koncentration, för jag vek omsider ner mig när jag insåg vilken genre det är frågan om. En ung Jan Stolpe skriver i förordet om den sekulariserade människans hjälplöshet, och det med sådana naiva studiecirkelsformuleringar som väl endast var tillåtna i förord mellan ca 1945 och 1968 ("Varje form som man på så sätt tilldelas kommer att inkräkta på ens frihet, och det råder en permanent konflikt mellan människan och formen. Därför värjer sig människan mot varje form som påtvingas henne av andra och som hotar att beskära hennes frihet."), men det är helt i sin ordning, för jag tror själva romanen har ungefär samma uttryckligt existentiella avsikt. Det maskeras en aning av den intensiva berättarrösten, det är mycket punkt punkt punkt . . . och – utropstecken! Känslan är ungefär densamma som i Willy Kyrklunds dramer, fast "infernalisk" (Stolpe) mer än spjuveraktig: här avhandlas Underkastelsen, Våldet, Ungdomen och andra storheter med ironisk respektlöshet och innerligt allvar – jag har sällan känt mig direkt tilltalad av den sortens självmedvetna stilisering. Kanske krävs det bara träning: på att läsa dramatik, till att börja med; det här är en roman, men uppbyggnaden är som en pjäs. Gärna klassiska dramer om de stora ämnena men utan ironin.
Jag har läst (...) den svenska första utgåvan från 1967, en panache; en senare utgåva heter Pornografi, vilket närmare motsvarar originaltiteln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar