En rätt så fantastisk bok. Jens är spårlöst försvunnen efter en vandringstur i schweiziska alperna. Hans trogna vandringskamrat ger sig ut på en odyssé kors och tvärs genom Tyskland, Frankrike och England, lika mycket för att distrahera sig själv från oron som för att hitta den saknade. Hon söker upp platser som intresserat honom, naturhistoriska museer, sjöar, berg. Ett slumpartat möte leder henne till en dinosauriepark, eller till en gammal dam som kan berätta om när farfars farfar bodde vid ett slukhål. Men mest av allt fängslar henne Albert Heim (1849–1937), banbrytande geolog, konstruktör av bergsmodeller, ballongfarare med mera.
Forskningen om Heim tar snart överhanden och blir till biografiska sammandrag och fantiserade scener från föreläsningar, vetenskapliga utflykter och familjeliv om vartannat. Det är en trösterik miniatyr av ett liv levt för kärleken till kunskapen. Heim blir en spegel av den Jens hon förlorat, men ännu mer en påminnelse om att det finns något större att vända blicken mot. "Världen är geologi", låter hon Heim säga till sina studenter. Det kallar jag fast mark att stå på!
Saknaden ligger där som ett ackord men träder aldrig i förgrunden, för det finns alltid någon spännande bergart eller mystiskt gammalt vykort att intressera sig för. Och världen öppnar sig för den som är nyfiken. Alla främlingar hon möter på museer, tåg och campingplatser är vänliga och hjälpsamma. Så genomsympatiskt! Om det här är autofiktion så är det den minst självupptagna jag läst, ja raka motsatsen.
Allt rikt illustrerat med svartvita foton på stenar, folk och annat ur texten. Lite som Sebald tror jag (har bara bläddrat lite i honom), inga jämförelser i övrigt.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar