Många som läser historiska skildringar, eller ser på film eller hör en podcast om intrigerna vid Gustav Vasas hov eller vikingarnas kärleksliv, uppfylls lätt av insikten: "Tänk, att människor var likadana förr! De var hungriga, svartsjuka och rädda som vi!" Ja, svindlande tanke att en nutida människa skulle kunna försättas i något så avlägset som en sydfransk tolvhundratalsbondes själ och känna sig hemma där (med ytliga korrigeringar för bostadsförhållanden, kostvanor och annat). Verkligen? Ingen tanke är väl lättare och mer banal än den att alla människor i grunden har varit som jag? Den verkligt svindlande – och ogreppbara – tanken är den att forna tiders människor på fundamentala plan har skilt sig från oss, att vi i flera viktiga avseenden står på var sin sida om en avgrund. Och det svåraste av allt, tycker jag, är att föreställa sig en icke-individualistisk människa.
Att samhället består av individer är för moderna människor ett ofrånkomligt faktum. Det mest inbitna hippiekollektiv består av individer. Och ingen kan ju argumentera emot att vi lever i åtskilda kroppar. Ändå sägs det att individualiteten är en sen företeelse: att den förmoderna människan var en del av ett kollektiv, inte en individ. Vad kan det betyda?
Det krävs böcker som den här för att börja rucka på det självklara. Jag brukar inte ange dubbla årtal, men första gången den här boken kom ut hette den Tid, rum, individ och kollektiv. Nyutgåvan har ett förord som presenterar författaren. Johan Asplund var socialpsykolog. Psykologi är läran om individen, sociologi den om samhället – socialpsykologin är med Asplunds favoritliknelse läran om snedstrecket i formeln individ/samhälle. Han angriper snedstrecket från ett antal håll. Bokens sjutton kapitel är ett mellanting mellan självständiga essäer och sammanhängande följd. Det kunde bli en halvmesyr, men Asplund är både intellektuellt och stilistiskt vig och får den underliga formen att uppenbara oväntade tankar och kopplingar.
Han studerar en kvällstidnings faktarutor om allsvenska fotbollsspelare, Sveriges moderna namnlagstiftning, livet i den franska medeltidsbyn Montaillou, de svenska skiftesreformerna, olika förhållanden till tid, ytligheten i en rokokopjäs och mycket annat. Det mesta utgår från, kommenterar eller polemiserar mot tidigare forskning, ofta mycket berömd sådan, men hans egna tolkningar tar sikte på den där skärningspunkten mellan individen och kollektivet. Jag ska inte försöka sammanfatta hans resonemang, för jag är ännu i det stadiet att insikterna lagrats som ordlösa uppenbarelser. Den förmoderna människan var fundamentalt annorlunda. Gränsen mellan jaget och omgivningen var mer diffus: man spottade överallt, åt tuggad föda, sov med grisar och delade badvatten. Där vi går in i oss själva för att tänka ostört gick de i samma syfte ut ur sig själva och sökte sällskap. Det fanns ingen avskildhet, alla levde tätt inpå varandra, från födsel till död, och visste inget annat. Varje dag mötte man samma människor, människor man kände och som kände en, varje person i en by stod i invecklade relationer till varje annan person. Till slut börjar jag förstå: hur skulle det kunna finnas individer i ett sådant samhälle? Man smalt ihop med bakgrunden, som Asplund uttrycker det. Först när bakgrunden börjar skifta – när industrialisering och urbanisering ökar rörligheten, börjar slita isär arbete och fritid – då kan man urskilja individen. Först när människorna börjar se varandra som främlingar.
Han talar gärna (och gärna för mig!) om sin disciplin i metaperspektiv, och det är en av hans huvudteser att socialpsykologin inte kunnat uppstå tidigare än när den gjorde, i slutet av 1800-talet. Då först fanns en individ mogen att studeras i motsats till samhället. Som jag just läst om Freud vill jag tänka att detsamma gäller psykologin. Vad skulle det betyda att studera neuroser hos en medeltidsbonde som knappt kunde skilja på sig själv och sin gård? Vetenskapen om jaget förutsätter ett jag. Och vad gäller psykologi i vardagsbemärkelse: har jag någon chans att börja föreställa mig hur en sådan människa tänkte och kände? Jag tror inte det. Det måste ha varit helt andra tankestrukturer och känslor än dem jag har tillgång till, för subjektet var av annan art. Om man med känslor menar något annat än hjärtrytm och svettningar är de knappast universella.
Så jag pladdrar, jag får låta detta lägga sig. Asplund blir i några avsnitt mer akademisk, utvecklar fina distinktioner och måhända inte alla läsare blir lika begeistrade av hans långa kritik av Durkheims Le suicide. Men i gengäld är han oavbrutet läsbar, ja läsvärd, tack vare sin dramaturgiskt genomtänkta disposition och sin personliga stil, både lågmält vältalig och tuff när det behövs.
Om något saknas – ja, allt möjligt saknas förstås. Han gör nedslag. Men han landar då oftast i medeltiden eller på artonhundratalet; någon gång i renässansen och en gång i rokokon (den korta perioden mellan feodalismens och viktorianismens förpliktelser, en period av ytlighet, av sociala tecken utan innebörd – det låter närmast postmodernt!). Antiken berörs bara inom parentes. Kanhända var antikens människor på vissa sätt mer lika oss än medeltidens? Var inte Cicero en individ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar