För den händelse någon är nyfiken på om denna gamla introduktion till textkritiken och dess historia är läsvärd ska jag avge ett omdöme. Här kan man läsa boken i dess helhet, fast jag har läst ett tryckt ex (osprättat i de träigaste delarna).
Författaren är en hederlig brittisk herre och formuleringarna därefter: rakryggade och eleganta. Det första kapitlet berör boken som fysisk artefakt i den grekiska och romerska antiken, från papyrus till kodex, och förutsättningarna för produktion, kopiering och försäljning. Detta borde nästan vara av allmänintresse! Det är i sina stunder spännande som en deckare. Det fysiskt bevarade från äldsta tid är bara fragment så det måste till slutledningar av alla sorter för att lista ut sådant som radlängd, kapitelindelning och annat. Sedan följer två kapitel om grekiska respektive latinska texters fortsatta öden under antiken. Den mängd litteratur som en gång funnits passerar och decimeras genom nålsöga efter nålsöga: tekniska skiften, politiska omvälvningar...
Därefter två kapitel om texternas tradering genom medeltiden och renässansen. Det är en historia om idel slarv och inkompetens. Det kanske är ett tråkigt sätt att se på saken. Man får vara glad att något alls är bevarat tack vare ihärdigt avskrivande, och att det titt som tätt blev fel är bara förståeligt. Men det är påfallande hur mycket bättre skick texterna vore i om kopisterna bara låtit felen stå, istället för att klåfingrigt och utan metod försöka reparera dem! Det är då de flesta allvarliga skadorna uppstår. En systematisk textkritik växer fram under sjuttonhundratalet och senare. Alla tidigare försök att återställa texterna till ursprungsskick verkar ha stjälpt mer än hjälpt.
Sedan två kapitel om recensio och emendatio. Det här är till en början högintressant som introduktion till de filologiska metoderna, men efter ett tag blir det bara listor av alltihop, och de sista två kapitlen är förteckningar över handskrifter. Hela boken förutsätter att man kan bägge de klassiska språken som ett rinnande vatten; här citeras inte bara korta exempelrader utan själva argumentationen förs till betydande del genom längre vittnesmål på latin och grekiska. Jag fattar hälften av latinet och skummar över grekiskan men har rätt kul ändå.
Ska man lära sig något aktuellt i ämnet gör man nog bäst i att söka upp en nyare bok. Jag får anta att det mesta som rör äldre tid är riktigt, men det här är skrivet strax innan Bédiers kritik mot stemmatologin och långt innan den postmodernt anstrukna nyfilologin. Säger jag och försöker låta införstådd, men jag har just börjat nosa på ämnet och – iam igitur tacendum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar