Äntligen har jag läst något av Dag Solstad. Jag vet inte om det främst är ett visst gäng unga kritikers förtjänst att han blivit mer av ett namn i Sverige (nåja) och nämns i nobelprissammanhang, eller gjorde nu fram till att Fosse fick det istället.
En kort och intensiv roman. Bitvis ettrig som Thomas Bernhard fast utan hans upprepningstvång. Huvudpersonen Elias Rukla är lektor (fin titel) i norska på en gymnasieskola, 53 år, har vigt sitt liv åt att vara en deltagande samhällsmänniska, en som bidrar, och hur kan man bättre bidra än genom att bibringa ungdomen deras kulturarv. Under en rutinmässig föreläsning om Ibsens Vildanden får han en plötslig uppenbarelse om något han tidigare förbisett i pjäsen. Han vill förmedla detta till eleverna, och det går såklart inte, men deras reaktion är tecken på något nytt: de är inte bara uttråkade, de är förnärmade över att behöva ta del av det här. Rukla exploderar och inser att han är förlorad.
Den långa inledningsscenen är fenomenal. Rukla insisterar på att låta eleverna om och om högläsa samma avsnitt i pjäsen, inte för att han tror att de ska förstå något, men för att åtminstone klamra sig fast vid skenet av att litteraturen spelar någon roll. Läsaren blir också prövad, för Ibsencitatet återkommer varje gång. I Lars Anderssons översättning dessutom på norska! Solstad hade garanterat gjort samma sak om han kunnat.
Kulturen har upphört att vara relevant. Rukla inser i sin nya ensamhet att det bildade skiktet inte talar med varandra längre, att lärarna på skolan hellre skvallrar om kändisar än att föra verkliga samtal. Det allmänna samtalet har annekterats av skräp och att tala om något annat känns konstlat för alla parter. Delvis en rättvis diagnos också idag, ja om någonting har det ju blivit värre; men om jag inte vågar låtsas bildad i samtal med jämlikar beror det oftare på ovana – det finns för få att öva sig på, och man vågar sällan räkna med att det är en av dem man har framför sig. Solstad beskriver trots allt ett läge där bildningen finns, men tigs ihjäl av brist på rum. Idag har vi nått dithän att motsvarande Ruklas kollegor inte alls kan förutsättas ha en grundläggande bildning. Låt säga att jag ser det på nära håll.
Boken vore inte den storartade roman den är om den nöjde sig med att älta ovanstående. Elias Rukla ser tillbaka på sitt liv och vänskapen med studiekamraten Johan Corneliussen, vars vackra flickvän Eva Linde blev hans fru. I förhållande till bägge är Rukla en svag människa. Han är blygsam och underordnar sig. Han är tacksam att få vara i den mer begåvade Johans sällskap – här finns nog också en ledtråd till hans relation till litteraturen: han är tacksam mot något som är större än han och inrättar sig under det. Det finns inte spår av något nietzscheanskt hos Elias Rukla. Han trivs uppriktigt bäst med att vara en ideal samhällsmedborgare och faller när det blir uppenbart att samhället har förkastat idealen, när människorna tror sig vara större än det som fött dem. Kanske inleds förfallet redan när Johan, den självständigt tänkande och lysande filosofen, i sextiåttavevan blir marxist och samtidigt falnar som intellektuell. Det finns ingen plats för en sådan som Rukla, som motiverar sin existens inte med självhävdelse, utan genom hänvisning till något yttre som är gemensamt för alla. I det yttre finns bara luft.
Gentemot Eva är ambivalensen ännu större. När hon blivit lämnad av Johan accepterar hon utan vidare att gå över till Elias. Men hon låter honom aldrig veta om hon älskar honom och verkar likgiltig inför att vara älskad; hon fogar sig med glädje, men i deras samliv finns en brist på något sista avgörande, ett bevis på oreserverat engagemang. Från Evas sida. Förhållandet kan aldrig upphöra att vara mystiskt. Är det kanske så Elias innerst känner för litteraturen? En otillfredsställelse, en omöjlighet att nå fram? Antagligen, för det är ju det som är dess lockelse. Men kanske framkallar just det, den där ofrånkomliga osäkerheten, ett behov av att intala sig själv att man verkligen bryr sig? Man måste anstränga sig för att verkligen tro på litteraturen. Åtminstone är det så lätt att bli rubbad i sin tro, när samhället ger noll intresse tillbaka.
Jag tillåter mig att inte ens försöka runda av med adekvata lovord. Det är en helgjuten roman, komisk, upprörd, uppgiven och djupast mänsklig, med tre fantastiska personporträtt. Allt på 180 sidor. Jag måste läsa om den. När ska jag hinna läsa om alla bra böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar