SVT 2 sände Philip Glass opera Akhnaten i lördags kväll och jag råkade se den. Därmed väcktes min lust att läsa om den här romanen om faraon. Skriven av en egyptier, vars Sorl över Nilen jag också läst.
Echnaton, som han absolut bör heta på svenska, var alltså den egyptiske kung som bröt med den traditionella religionen för att istället påbjuda dyrkan endast av Aton, solskivan. Han stängde tempel, byggde en ny huvudstad, lät hugga bort gudanamn från inskrifter i hela riket, etc. etc. Efter hans död återställdes allt till det normala och man ansträngde sig att utplåna alla spår av hans kätterska idéer och verksamhet. Därför vet vi ganska lite om honom. Hans drottning hette Nefertiti och han efterträddes på tronen av den rätt ointressante Tutankhamon, som ändå är mer berömd bara för att man råkade finna hans grav intakt 1922. Detta som bakgrund.
Romanen har formen av en undersökning. Det har gått något årtionde sedan Echnaton störtades och en pojke ger sig ut på resa genom landet för att intervjua de efterlevande som stod kungen nära, både vänner och fiender. Amons överstepräst inleder med nedgörande ord om kättaren, Nefertiti avslutar med sorgetal och apologi. Dessa och tolv andra vittnesmål målar upp en bild av Echnaton och hans regering som aldrig blir helt samstämmig och som ur alla vinklar är tendentiös. Det är ett sätt att närma sig honom rimmar väl med hur han framträtt för den moderna världen: som en undflyende projektionsyta. Med den kringresande pojkens inramande anmärkningar får berättelsen dessutom en doft av fabel (av myrra och ökensand...). Om det inte är min exotiserande fantasi som luktar så.
Mångstämmigheten till trots finns en kärna. Echnaton beskrivs av alla som veklig och feminin, en besjälad drömmare, vägledd av sin religiösa tro. Galenskap enligt vissa, eller offer för manipulation, stark integritet enligt andra. Men knappast en cynisk maktspelare. Hans religiösa övertygelse står över politiken. Den gud han dyrkar är – och det här tror jag motsäger forskningen – ytterst inte Aton, utan något ännu högre och mer abstrakt som kallas för den "Ende Sanne Guden". Det är kärlekens och fridens gud. På hans befallning ersätts hårda straff av barmhärtighet och förlåtelse. Trots att den autentiska hymnen till Aton citeras – med orden "Ingen annan har känt Dig / än Din son Echnaton" – är detta inte Echnatons personliga gud, utan allas gud, närvarande genom tron. "Du vacklar fortfarande, Ay, och din tro är inte stark nog. Du får snart se vilka underverk kärleken kan åstadkomma" säger farao och det är svårt att inte tänka på en annan bekant religionsstiftare (men var inte Mahfouz muslim?).
Det är en tolkning, förstås, och ska man säga någonting intressant om den gåtfulle Echnaton får man lov att hitta på. Och varför skulle han inte ha drivits av en religiös kallelse. Ändå är det en ganska banal förklaring: en stark personlighet omskapar samhället efter sin plötsliga ingivelse. Bilden av Echnaton som romantiker är lätt att förstå, men just därför är den mindre intressant än den på många sätt obegripliga egyptier han måste ha varit. Hur kan Atondyrkan ha vuxit fram naturligt ur den traditionella religionen? Hur samspelade den med personkulten av Echnaton själv (som här tystas ned)? Här är det prästerskapet som står för pragmatisk politik och Echnaton för det överjordiska – men bör inte prästerna ha känt djup oro inför denna hänsynlösa störning av maat?
Men varje berättelse om Echnaton bjuder in frågor och invändningar. Givande läsning, alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar