Med den här vann Murdoch Bookerpriset. Kanske hennes mest lästa?
En nyss pensionerad teaterman, Charles Arrowby, mycket känd, har isolerat sig i ett gammalt hus på kusten. Han skriver på ett slags memoar om de människor som påverkat honom i livet: släktingar, älskarinnor, rivaler... En av dessa – tonårsflamman Hartley, som han inte träffat på årtionden – överraskar honom med att ha flyttat in i ett hus i närheten. Hon är gift. Charles är övertygad om att det är ett olyckligt äktenskap, att ungdomens kärlek är odödlig och att han gör rätt i att till varje pris tvinga Hartley till sig.
Om Charles i början verkar en smula pompös blir det så småningom tydligt att han är intill vanvett självupptagen. Han vägrar tro att Hartley agerar av fri vilja så länge hon inte väljer honom, och är blind för de band som förenar ett aldrig så olyckligt äkta par sedan fyrtio år. Man kan och bör välja det öde man helst önskar – som om livet bestod av ett antal likvärdiga alternativ att botanisera bland. Så liberalt! Kanske är han teaterskadad och vill tillrättalägga dramaturgin.
Havet är en våldsam kuliss, huset är kusligt och Charles berättelse är full av undanhållna detaljer. Men verkligt skumt blir det aldrig. Dispositionen är rationell, alla idéer (självbedrägeri, sanning, kärlek) diskuteras klart och öppet i dialogen samtidigt som de illustreras med intrig. Dialog blir det mycket av, för Charles kan snart inte se runt ett hörn utan att påpassligt möta en bifigur som introducerar en ny förveckling. Ironin från debuten Under the Net har dämpats eller utgått, men inte tendensen till omständlighet – hantera föremål, öppna och stänga dörrar, gå mellan rum...
Jag vet inte om boken vill vara idéroman eller spännande handling, men kombinationen är förvisso klassisk. Jane Eyre eller så. Här blir det varken hackat eller malet, men på ganska smakrika ingredienser.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar