Att jag läser så mycket Dürrenmatt är inte för att jag älskar honom utan åtminstone i det här fallet för att han skriver lagom långt för min skrala tyska. Denna gång 120 glesa sidor inkl. illustrationer. Berättelsen är käckt burlesk som Grek söker grekinna men tydligt teoretisk som Kommissariens löfte och filmatiserad 1972 av Ettore Scola.
En handelsresande i textilier får fel på bilen i en främmande by. Han blir inbjuden att övernatta gratis hos en gubbe där och ska rentav få middag. Det visar sig att ytterligare fyra åldringar med monokel o dyl också är bjudna. Gubbarna är före detta jurister som brukar roa sig med att leka domstol och herr Traps, handelsresanden, får lov att inta rollen som åtalad. Han hävdar sin oskuld till det okända brottet och läsaren kan tänka Kafka. Men under loppet av rättegången (tillika middagen, med namngivna årgångsviner, kött och fågel) blir Traps alltmer imponerad av åklagarens tolkning av hans biografi och inser att han trots allt har begått ett mord – ja han gläds och yvs åt att plötsligt ha upphöjts från vardagsmänniska till mördare och jublar med de andra åt sitt dödsstraff.
Effektfullt, cyniskt. Här finns ett budskap men det är svårt att säga exakt vad. Just därför är den nog bättre än Dürrenmatts detektivromaner. Den frivola inställningen till rättvisan är – jag ska inte säga provocerande, det hade krävt något grövre, men fräck. Traps kastar gladeligen av sig sitt människovärde för att få utmärka sig, eller kanske viktigare, för att få vara den koherenta och förutseende person som åklagaren smickrande gör honom till. Han identifierar sig med den bästa berättelsen om sig själv, även om den vantolkar sanningen.
Undertiteln är "eine noch mögliche Geschichte" (en ännu möjlig historia) och författarens förord förklarar vad det betyder på avsevärt krångligare tyska än i själva berättelsen. Det där får jag inte ihop men tröstar mig med att det säkert är något metafysiskt. Kul och matig liten bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar