Jag har sett Friedrich Dürrenmatts namn nämnas ihop med Max Frisch, som jag läst två böcker av. Båda var schweizare och hade säkert mer än så gemensamt.
Denna korta roman är, som det låter, en kriminalhistoria. En liten flicka blir mördad vid en skogsstig utanför en liten by, och såväl allmänhet som polis misstänker en illa omtyckt luffare för dådet. Man lyckas pressa fram ett erkännande, varpå den anklagade hänger sig. Gott så, saken ur världen, tycker byinvånarna och polisen, men inte kommissarie Matthäi. Han är övertygad om att luffaren är oskyldig och inleder privata spaningsarbeten.
Så långt en vanlig deckare, och eftersom detta täcker fyra femtedelar av sidantalet kan man läsa större delen av boken som om det vore, säg, Stieg Trenter. Men genom en ramhistoria berättad av Matthäis kollega blir det mer än så. Man kan väl säga att Dürrenmatt använder kriminalromanens form för att säga något om vårt benägenhet att se världen som förnuftsmässigt ordnad och vår blindhet för den meningslösa slumpen. Matthäi tror sig kunna nå sanningen genom en logisk och rationell plan, men i slutändan är hans jakt på kunskapen utlämnad åt tillfälligheternas nåd – på ett ganska löjligt sätt.
Det epistemologiska temat är ju inte helt olikt Max Frisch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar