Jag är svag för romaner om besuttna familjer i förfall – tänk En förlorad värld eller Buddenbrooks – och alldeles särskilt när de skildrar en hel samhällsforms död. Jag tycker till exempel mycket om Joseph Roths Radetzkymarschen, som får den dödsdömda österrikisk-ungerska dubbelmonarkin att verka riktigt löjlig. Och så har vi då den här boken, Leoparden, som utspelar sig vid tiden för Italiens enande på 1860-talet.
Huvudpersonen är don Fabrizio, prins av Salina, överhuvud för en högt ansedd adelsfamilj på Sicilien. Sicilien år 1860 är ännu en del av kungadömet Bägge Sicilierna, som också täcker in fastlandet ungefär från Neapel och söderut, och resten av Italien är fördelat på ytterligare några fler stater. Men Garibaldis styrkor är på väg, och snart ska Sicilien tvingas in i enhetsriket. Inte bara står enandet för dörren: borgarklassen vinner makt och inflytande på den gamla feodalklassens bekostnad och liberala idéer är i omlopp.
Don Fabrizio, Prinsen, irriteras av allt detta – åtminstone till en början är det med irritation och lätt förakt som han försöker skaka av sig tanken på förändringen som pågår. Han är en skicklig amatörastronom och distraherar sig gärna med de pålitliga och eviga stjärnorna när omvälvningen kryper för nära. För övrigt tar han den inte alltid på allvar: hans systerson Tancredi engagerar sig i kampen på Garibaldis sida, men Prinsen håller mycket av den charmante unge mannen och ser hans stridsiver som ett friskt uttryck för ungdomligt lättsinne.
Genom flera nedslag får man träffa familjen i några episoder från åren kring 1860. De nya tiderna blir alltmer påtagliga. Familjen Salina ser sig förbisprungna i förmögenhet av borgaren och uppkomlingen don Calogero, som avancerat till borgmästare i lilla Donnafugata, där familjen har sitt sommarresidens. Ännu desto mer akut blir situationen när den unge Tancredi, familjens tronarvinge, finner ett bra trolovningsparti i don Calogeros vackra dotter Angelica.
En stor del av romanen utspelar sig i Prinsens huvud, och följer hans mentala resa mot att till sist förlika sig med samhällsomvandlingens okuvlighet. Han förringar förändringarnas betydelse, förtränger dem, intalar sig att han kan upphöja sig över dem, om inte längre med utvärtes åthävor så åtminstone i sitt inre. Bittert betygar han sin förvissning om Siciliens oförmåga och ovilja att att förändras, ön som på grund av sitt hårda klimat och en historia av oräkneliga främmande överhögheter är dömd till fåfänga, dagdrömmeri och likgiltigt vegeterande – tro inte att den här revolutionen kommer att lämna mera spår än någon annan. Men till slut går det inte att förneka längre, motståndet blir irrelevant. På en fest hos en annan adelsfamilj blir Prinsen stående i balsalen, beundrande förgyllningar och stuckatur, tagen av skönheten, när don Calogero dyker upp bredvid honom och fäller en käck kommentar om inredningens monetära värde. När sådana människor får makt och inflytande, när deras blick på världen blir förhärskande, vad finns då kvar att värna om? När allt sant och vackert approprieras och banaliseras av blinda karriärister? För att riktigt banka in hur obönhörligt den gamla ordningen trängs bort avslutas boken med två tidshopp: ett näst sista kapitel som beskriver Prinsens död, och ett sista som utspelar sig år 1910. Bara Prinsens tre döttrar har bevarat det som gått att rädda av minnet av det förflutna, illa mörbultat av olika egenintressens missbruk, och i en sista symbolisk gest kastas det slutligen ut.
En verkligt läsvärd roman för den psykologiska insikten och för den historiska skildringen, författad med ett tättpackat, ironiskt och slingrande språk med fler semikolon än jag nog läst någon annanstans. Men det är någonting mer som drar mig till den här genren. Jag tror att det är igenkänning. Konflikten mellan feodaladelns syn på världen och den framväxande borgarklassens är inte helt olik den mellan humanistens och den nyliberala entreprenörens. I den senare konflikten vet jag var jag står, men det bidrar väl till tjusningen att man inte helt kan välja sida i den historiska.
Jag har läst nyöversättningen från 2016, som förutom Leoparden innehåller samlingen Berättelser och en hel massa annat. Det ska sägas att såväl Leoparden som Lampedusas övriga produktion gavs ut postumt. Berättelser är sådant man hittat i hans byrålådor. Översättaren Viveca Melander har i denna volym skrivit en kort inledning som ger grundläggande förkunskap, men man har dessutom övertagit två efterord från någon italiensk utgåva, där Lampedusas adoptivson får berätta lite väl ingående om publikationshistorien. Det intresserar säkert i Italien, där både Leoparden och dess författare är kulturellt allmängods, men för en svensk läsare vore det betydligt mer givande med ett utifrånperspektiv. Berättelser består av fyra texter: "Barndomsminnen" (den längsta; en ganska långtråkig memoar där Lampedusa återuppväcker sina minnen av barndomshemmet), "Glädjen och lagen" (en intetsägande novell på några sidor), "Sirenen" (en lite längre historia inte helt olik någon av W. Somerset Maughams menlösare noveller; läsvärd), "De blinda kattungarna" (ett tänkt förstakapitel till en slags uppföljare till Leoparden; ganska rolig). Till allt detta kommer olika fragment och utkast ur Lampedusas kvarlåtenskap och flera uppsättningar noter. Allting utom själva romanen kan lätt hoppas över utan att man gått miste om mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar