Jag tror jag inspirerades att köpa den här boken när jag tittade igenom listor över franska litteraturpristagare (den fick Goncourtpriset 2015), men jag vet att jag dessförinnan hade hört den nämnas i den här essän i Obs i P1. Tyvärr finns inga av Mathias Énards verk översatta till svenska.
Boussole betyder kompass, och nålen pekar här i öst-västlig riktning. Musikologen Franz Ritter ligger sömnlös i febervridningar i sin lägenhet i Wien. Ett oväntat brev från hans gamla förälskelse Sarah får honom att börja minnas: deras första möte på en orientalistkonferens i södra Österrike, resorna tillsammans i Iran och Syrien, hans egna första intryck av Istanbul. Tankarna böljar än hit, än dit, och de personliga reminiscenserna uppblandas med berättelser om svunna tiders arkeologer, lingvister, poeter, kompositörer och andra kulturpersonligheter som rest eller på annat sätt tagit intryck av främre orienten. Franz inre monolog pulserar från yrande kärleksdrömmar till minnet av en natt med Sarah under bar himmel i Palmyra, via intrycken av beduinernas gästvänskap till en biografisk snutt om äventyrerskan Marga d'Andurain och till lärda teorier om öst-västliga kulturmöten, och så om igen.
Det är snyggt och skickligt komponerat, pendlingen mellan konkret och abstrakt, den samtidiga skildringen av en ensam febernatt och tjugo år av komplicerad vänskap – som ingång till århundraden av historia. Västerlänningars åtrå till den lockande, mystiskt undflyende orienten speglas i Franz kärlek till den svårfångade Sarah, ständigt jagad vidare av nya forskningspassioner. Där finns också Belger, chauvinisten, och Faugier, som så helt försöker uppgå i den österländska kulturen att han går under på kuppen.
De historiska anekdoterna är hur många som helst. Den osmanska sultanen som förargades över att hans hovmusiker gled in i turkiska skalor när de spelade Mozart, den nazityska propagandan på arabiska för att uppvigla muslimerna mot fienden, den antiziganistiske Liszt som likväl använde romska melodier för att skapa en äkta ungersk musik, de engelska och franska översättningarna av Tusen och en natt som på turkar och perser gjort större intryck än det arabiska originalet. Historien är full av sådana motsättningar och paradoxer. Genom filosoferandet utkristalliserar sig flera intressanta idéer, till exempel den om en Tiers-Orient, en tredjehandsorient; många artonhundratalskonstnärer i Europa fascinerades av orienten, men ofta genom flera stegs förmedling: Berlioz inspirerades till exotiskt klingande kompositioner av Victor Hugos Les Orientales, men Hugo kände själv bara österlandet genom reseskildringar och översättningar.
Den övergripande tesen är att väst och öst verkar i ett ständigt växelspel och att inga kulturella yttringar kan sägas vara rena produkter av västerlandet eller österlandet. Det finns alltid en bit av den andre i jaget. Det är spännande tankar, och jag fascineras av de föredragna exemplen, men för att inte bara kittla utan också övertyga mig behövdes nog ett mer rigoröst hållet verk än denna impressionistiskt upplagda roman. Det talas om öst-västliga relationer, men i slutändan har det handlat mest om västerlandets förhållande till öst och varit desto tystare om det omvända. Hur har förfrämligandet av västerlandet sett ut, har det funnits occidentalister i öst? Har gränsdragningarna mellan västerland och österland sett olika ut genom historien? Hur har de olika folken i mellanöstern sett på varandra genom historien?
Frågor infinner sig, men det är väl missriktat att avkräva romanen svar på allt. Det var en vindlande och intresseväckande upplevelse att läsa detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar