Och här är en japansk roman som faktiskt är översatt via engelskan (Thomas Warburton via John Nathan). Det hörs ibland (varför heter det "drugstore" i Japan, vad är det för fel på "apotek"?). Och jag skulle gärna vilja veta varför man har satt texten med ojämn högermarginal. Det är på alla sätt en roman i helt vanlig mening men på trycksidan ser det ut som att man sitter och läser Odysséen.
Huvudpersonen kastas förvisso mellan svårigheter, men har nog mer gemensamt med Don Quijote än Odysseus. Han är en löjlig figur, en svag person i både själ och kropp och dras därför med öknamnet Fågel. Han är tjugosju år och hans fru har just fött deras första barn. Fågel blir på sjukhuset upplyst om att barnet har hjärnbråck (vilket innebär funktionshinder livet ut om det alls överlever) – några scener är som skrivna för att väcka indignation, när både överläkare och läkare ställer framfusiga frågor i ett hurtigt tonfall, upplivade av det sällsynta fenomenet och långt från att ens spela medkänsla. Fågel är för skärrad och upptagen av självhat för att uppfatta vad som sägs. Och boken är sedan historien om hans självhat, vilket ju är en sorts självupptagenhet; hur han skjuter ansvaret ifrån sig och hoppas att barnet ska dö under läkarnas vård, medan han själv super sig full och far hit och dit mellan jobbet som universitetslärare (där han gör bort sig och får sparken) och sin gamla älskarinna. Hon är något av en manic pixie dream girl med tuff bil och inget emot analsex och är kanske inte just vad han behöver. Till slut inser han att han måste välja mellan att döda barnet eller ta fullt ansvar.
Den och andra slutsatser på vägen formuleras lite väl billigt i påpassliga repliker: "Du har rätt i att det rör bara mig, det är bara mitt eget problem. Men med somliga personliga upplevelser är det så, att de för en in i en grotta alldeles ensam, men till sist måste man komma fram till något slags sidogång eller tunnel som mynnar ut mot en sanning som inte bara angår en själv utan är allmängiltig." I sådana stunder tänker man Paolo Coelho eller Hollywood. Eller Bamse. Men innan det börjar ta över har den vilda pikaresken hållit farten uppe länge, och inte utan att man blivit både road och provocerad. Provocerad av att man roas av spyor och Fågels neurotiska ångest medan barnet ligger och dör och hustrun hålls oinformerad – varken barn eller hustru har ens namn.
Nobelpriset 1994. Det känns inte helt självklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar