Jag läste danska Amalie Smiths Marble för några år sedan, och översatt till svenska finns även den här tunna boken Cell, som är ungefär hälften dikt och prosa plus fotografier.
"Samling" står som en slags undertitel. Samlingen av celler som bildar människans kropp, och som hos jagets partner, jagets "du", har börjat dela sig okontrollerat. Också samlingen av mineralprover på Naturhistoriska museet i Wien. Samlingen av minnen som utgör ett jag. Men minnena av mig finns ju i många personer...
"April är den vackraste / av de 48 månader / vi har känt varandra" inleds diktpartiernas berättelse om det annalkande traumat. Berättaren använder Eliots svartsynta sentens för att häva sig upp i något hoppfullt – genast får hon(?) tag i en sakuppgift: 48 månader. Det är konstruktivt och ger hopp, och därvid ska det förbli. Stenar, kristaller, bisamhällens honungsförbrukning (15 kg på en vinter) ger fakta att mota sorgen med. Jag är svag för det här greppet, nej det är mer än ett grepp, det är en livssyn. Det påminner inte så lite om Miek Zwamborns Vi ses vid världens ände. Det här perspektivet på den individuella sorgen ger en antydan om vad det kunde innebära att inte leva som vår tids individer. Smith gräver längs gränsen mellan jag och du, och mellan jag och icke-jag. Bredvid foton på ett barns samling tappade tänder radar hon upp exempel på abjekt ("det som inte kan förstås som subjekt eller objekt") som "naglar, hår, mjäll, avslitna lemmar, hudflagor som faller från gamla människors ben när man tar av dem stödförbanden". Och hon frågar sig: kan det nyfödda barnet betraktas som abjekt? Vi måste själva dra gränsen mellan subjekt och objekt, mellan levande och dött – världen berättar inte för oss. Cancern – den ska vara abjekt, den är ett otillbörligt överskridande av gränsen vi har dragit och drar runt vår person. Den är på väg att upplösa individen, personen hon älskar, genom att förena honom(?) med det livlösa utanför. Den samlar på det som borde kastas bort, som barnet som hamstrar sina tappade tänder...
Det är en särskilt vacker samhörighet när två människor är i maskopi om att beskåda sig själva som föremål i världen. Zwamborn gör detsamma i sin bok – berättaren och den försvunna vännen kan aldrig riktigt skiljas från varandra när de en gång i gemensam vilja förenats genom materien. Så hittar man ett slags sekulärt nirvana mitt ibland oss. "Andades du med deras maskin" frågar jaget efter ett sjukhusbesök, "Sov du på nätterna, vad drömde du om". Man hör: "Vad är 'du' i det här som händer?". Och vad är jag. Var går gränsen. Fler borde fråga sig det! "Hur skulle man kunna påstå sig vara opåverkad av världen?"
En ljus och vacker bok med fötterna på jorden och sinnena i etern, på många sätt lik författarens Marble. Några kanske kan avskräckas av inte helt inbakade citat av Roland Barthes, Hannah Arendt et al. Det är synd i så fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar