Jag läser om Göran Schildts verk från början. Det här är hans debut och den enda roman han skrev, om man inte räknar den mycket tunt maskerade debattboken Ön som förtärdes av havet (1970) som sådan. Det gjorde han själv och omtalar bisarrt nog denna sistnämnda som sin "enda roman" i någon av sina memoarböcker. Jag är märkligt störd av detta.
Önskeleken inleds med en soldat i finska vinterkriget som irrar sig genom snömörkret. Han når fram till en bivack där han möter en bekant. De två militärerna engagerar sig i en filosofisk diskussion om litteraturens sanningsanspråk och det visar sig att kamraten bär på författardrömmar. Han har skrivit en novell som han gladeligen läser upp för jagberättaren.
Den "nordiskt blonda, adertonåriga och mycket söta" Lena von Marcken har sänts att agera något slags sällskapsdam åt en brittisk lady bosatt på Capri. Historien börjar med att flickan står på ett fartygsdäck och beskådar Medelhavet, det undersköna landskapet och människotyperna ombord. Det är som en film och hon målar upp scener och kameraglidningar för sitt inre. Den andra huvudpersonen är semestrande arkitekten Johan Svantesson, vilken av en nyck skrivit in sig på hotellet som Mario Leone från Turin – det blir ju mer spännande så, och hans italienska kan gå för dialekt. De unga tu råkar hamna på samma buss, han springer ifatt henne vid avstigningen och så inleds deras rollspel. Svenskan och den förmente italienaren besöker San Michele, Axel Munthes berömda villa, och fantiserar om ett liv där tillsammans. Deras åskådning av världen omkring dem gungar i något drömlikt, obestämt. Leken kompliceras ytterligare när Mario bjuder in sig att gästa Lenas engelska värdinna, under det att han låtsas vara flickans bror. Det hela kulminerar i en blöt festkväll med några kändisar av furstlig värdighet och ambivalent inställning till sina påtvingade roller.
Redan i förstlingsverket behandlar Schildt med karaktäristiskt självförtroende flera teman som ska återkomma genom hela hans produktion. Det viktigaste i denna roman är det som på Göran Schildts språk heter "jagproblematiken": människans avsaknad av konsekvent personlighet, omöjligheten att entydigt definiera sig själv. Resonemanget är ungefär: vi upphör aldrig att skifta roll beroende på alla möjliga yttre och inre omständigheter, och ingen av dessa roller ligger närmare vårt sanna jag än någon annan. Jaget är öppet att anta vilken skepnad som helst, det är "till sin natur en universell bereddhet". En konsekvent personlighet förblir något ogripbart, som bäst kan vi hitta en sammanhängande stil eller attityd. Att medvetet iklä sig självvalda roller – som Johan/Mario – är till syvende och sist ärligare än att jaga illusionen av ett enda, oföränderligt jag. Bara genom att bejaka våra kontraster och helhjärtat spela våra roller blir vi intressanta, komplexa personer.
Ett annat tema som berörs är livet som ett provisorium. Lena har väntat på sitt riktiga liv och äntligen vuxen ger hon sig ut i världen för att insupa det. Hon når dock aldrig helt fram utan betraktar det italienska paradiset genom filmiska drömbilder och sin reseguide. Verkligheten håller sig på avstånd. Johan lider av samma problem men löser det genom att gå in i rollen som Mario. Det är förresten praktiskt att han är arkitekt, ty det gör honom disponerad för en kort betraktelse över skönhetens väsen. Vid första anblicken av Lenas ovala ansikte får han sin tes bekräftad: "Flickan är vacker på samma sätt som ett hus är vackert: därför att hennes utseende lovar det och det, antyder att hon motsvarar de och de anspråken, erbjuder de och de fördelarna. Skönhet, det är något som både kan och måste förklaras med intressesidan av vår personlighet, sättas i samband med våra livsmöjligheter." Även detta är en hjärtefråga för Göran Schildt. Stor konst, och skönhet överhuvud, "strävar att förändra hela vår livsinställning".
Nu låter det verkligen som att jag analyserat romanen genom gymnasiefilosofiska abstraktioner. Men sådant är bokens innehåll! Berättarrösten håller sig ständigt på en självmedvetet intellektualiserande distans till handlingen. Och det är uppenbart ett avsiktligt stilgrepp. Berättaren klampar oförväget runt bland de olika personernas psyken, lägger ut deras tankar kring intrigens finurligt pedagogiska förvecklingar. Schildt har redan här en slipad penna och inte långt kvar till den personliga röst han hittar i seglingsböckerna. Det som över allt annat gör boken läsvärd är växelspelet mellan ramberättelsen och Caprihistorien. Mellan kapitlen bryter soldaternas dialog in, där "jag" och "författaren" – två aspekter av den jagskiftande Göran Schildt – diskuterar det nyss lästa. "Jag" kritiserar kanske någon detalj i handlingen varpå "författaren" försvarar sin avsikt och lovar förtydliga sig i nästa kapitel. Många gånger höjer de sig utan vidare till en idédebatt om estetiska eller psykologiska spörsmål, där "jag" kan få anledning att beskriva skillnaden mellan Flaubert och Anatole France, och "författaren" ifrågasätta den andres teori om en ansvarsmedveten personlighet. Det här är riktigt skickligt gjort och greppet känns förvånansvärt piggt. Den ganska larviga kärlekshistorien är bara en förevändning att diskutera filosofiska frågor men man köper det tack vare det lekfulla och självsäkra anslaget. Idéinnehållet, tja, det är väl ganska gymnasialt trots allt. I den mån Göran Schildt var en spännande tänkare blev han det i mötet med Grekland, och det låg här ännu i framtiden.
Det var förresten en härlig tid när bristande korrekturläsning kunde innebära att ett dussin plurala verbformer slank igenom.
Jag avslutar med att skriva av baksidestexten. Jag har mina misstankar om dess upphovsman.
Ö N S K E L E K E N är ett verk av en ung debuterande författare med utpräglade litterära ambitioner. Det är en originellt komponerad, dubbelbottnad bok, som visserligen är underhållande och lättläst, men som dock siktar längre än till publikens harmlösa förströelse. Den yttre handlingen, tvenne nordbors korta men intensiva kärleksäventyr under Italiens sol, är snarast en förevändning för författaren att på ett underfundigt sätt fördjupa sig i några intima psykologiska spörsmål – vilka, skall här inte avslöjas, då upptäckten av dem är bokens egentliga syftemål. Önskeleken för sin läsare inte bara på en nöjestripp till Italien, utan också på en upptäcktsfärd i hans eget jag.
Man kan på sätt och vis karaktärisera boken som en reaktion mot de inre och yttre gränser, som de hårda tiderna upprest kring människornas privata aspirationer. Den är ett slags omvänd krigsbok, som handlar om krigets motsats och som i avsiktlig kontrast mot plikt, självförglömmelse och fysiska umbäranden ställer ett onyttigt intresse för det egna jaget, en sorglös och soldränkt vrå av turisternas förkrigs Italien och en filosofi som varken stjälper eller uppbygger stater.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar