Som jag konstaterat tidigare intar Göran Schildt (1917–2009) en särskild plats i min bokhylla, om än inte självklart i hjärtat. Det var en gubbe av den gamla sorten, ett år äldre än Ingmar Bergman, och en bångstyrig sådan som inte var rädd att sätta sig på tvären. Det framhöll han förresten gärna själv. Reseskildringarna från medelhavsseglatserna med Daphne är till genren lättsam litteratur men växer till något mycket större tack vare Schildts mångskiftande kunskaper om antikens historia, konst och arkitektur, hans lediga, lätt ironiska beskrivningar av sjöstrapatser och möten med lokala original, och inte minst sättet att retsamt stryka mothårs: insistera på att rida sina käpphästar med tveklös panache – lägga ut orden om kulturers förfall, vantolkningar av det grekiska arvet, den rätta inställningen till livet och konsten. Det gör honom både charmig och intellektuellt stimulerande att läsa, men svårare att älska.
Det var mitt intryck innan jag läste denna första biografi över Göran Schildt och det är mitt intryck också efteråt. Boken är en rejäl volym på 427 sidor + register och förteckningar och den täcker Schildts liv från uppväxten till pensionen ungefär, om han nu kan sägas gå i pension när han på sjuttiotalet etablerar sig som bosatt på Leros i Egeiska havet och upphör att publicera sig så flitigt. Undertiteln "två liv" syftar på något som Schildt sagt om Dante: han levde ett liv och skrev sig ett till. Fin idé att lyfta det till en knastertorr rubrik. Påståendet stämmer väl också om Göran i den mån det gör det om alla författare.
Boken följer både det levda livet och det intellektuella. De går för det mesta hand i hand, och det är resultatet av ett medvetet ställningstagande. En av Göran Schildts centrala teser är nödvändigheten av att omsätta sin lärdom i praktiken. Han ställer sig avvisande till skrivbordsprofessorer och bestämmer sig tidigt (1937, överväldigad vid åsynen av ett doriskt tempel i Paestum) för att som han säger "bli grek", det vill säga anamma det antika Greklands levnadsvisdom för egen del. De bokliga kunskaperna hade han till stor del redan som yngling, uppfostrad som han var i ett aristokratiskt Helsingforshem och därtill en flitig student. Det livliga årtiondet efter studentexamen är biografins mest fängslande del vad gäller det yttre livet. Även om det grekiska fröet har såtts ska det dröja ännu ett tag innan det spirar, och innan dess hinner han med att grundligt utforska den franska kulturen, som han känner en själslig släktskap med. Han bor ett tag på franska landsbygden och sedan i Paris, där han ömsom studerar, ömsom på sin värdinna Yseult de Coppets bohemiska salonger lär känna bemärkta kulturpersonligheter. Georg Henrik von Wright, sedermera professor i Cambridge, var en nära vän i de unga åren och de två är ett fascinerande par. Georg Henrik drogs mot det engelska och skulle bli en av Skandinaviens mest framstående företrädare för den analytiska filosofin, medan det fanns mer av det sydländska i Göran – Knif skriver att det har "känts frestande att karakterisera Göran Schildt som en cafébordsfilosof". Han resonerar hellre fritt och yvigt än strikt och korrekt, drar sig inte för dristiga hugskott.
Självförtroendet verkar ha befunnit sig permanent på de höjder dit tanken nådde i hans mest inspirerade stunder. Ingen kritik bekom honom personligen och hans fru ska intyga att han hade för vana att tolka kritiska invändningar mot hans verk som att läsaren brustit i förståelse. Den här säkerheten kom förstås med bakgrunden. Pappan var respekterad författare och det bestämde sig Göran också tidigt för att bli. Knif diskuterar inte speciellt hans klasstillhörighet, och det är inget fel med det, det hade lätt kunnat bära långt iväg. Schildts alla privilegier lyser ändå starkt i varje kapitel: den materiella, ekonomiska såklart, men också bildningen, och kontaktnätet. Alla samtida finlandssvenska kulturpersonligheter verkar tillhöra hans bekantskapskrets utan att närmare förklaring behöver ges: Elmer Diktonius, Tove Jansson, nämnde von Wright, Jörn Donner... Jag minns från reseskildringarna hur hans sällskap har en förmåga att alltid bli bjudna på middagar hos ambassadörer och stora konstnärer. Den här självklarheten och höga tron på sin tanke speglar sig också i Schildts återkommande tal om livssyn, livsinställning, livsbetingelser och sådana högtflygande begrepp – i fråga om sig själv men också när han diskuterar andras sätt att leva och fungera. Schildt har lagt sig till med ansträngningen att leva medvetet och det spiller över när han i betraktandet av andra kulturer och personligheter i deras vanor och beteenden inläser uttryck för en underliggande livssyn, som han inte är sen med att utlägga och analysera. Han är anspråksfull, rentav pretentiös. Det menar jag mest som ett konstaterande av en grundläggande skillnad mellan honom och mig. Men jag undrar, apropå det, hur går det riktigt ihop att ha Göran Schildts intellektualiserande läggning och samtidigt leva fullt ut i världen, i närkontakt med havet, nordanvinden och konsten?
Nå, om det inte gör det så är det ingen paradox i hans termer. Ett annat återkommande tema i hans skrifter är frånvaron av en enhetlig personlighet, det fåfänga i att söka sitt innersta eller egentliga jag. Varje person inrymmer en mängd möjligheter som aktualiseras efter tid, plats och omständigheter. Det här är en idé som utvecklats ur hans läsning av André Gide och den är ganska lätt att ta till sig. Den hänger ihop med hans konstsyn. Göran Schildt motsätter sig den "esteticism" vars främste teoretiker vid tiden, i Finland, var Yrjö Hirn. Enligt denna skulle konsten vara föremål för "intresselöst betraktande", alltså något vackert att se på ungefär. Schildt menar tvärtom att konsten för att ha någon mening måste vara en del av livet självt; påverka det, inte avbilda det. Det romantiska idealet att i verket uttrycka konstnärens innersta väsen är också en källa till tomhet. Det här är rätt snårigt att förstå för mig som inte är speciellt insatt i konsthistoria, även om Knifs sammanfattningar gör det något klarare.
När det någon gång blir tal om politik är Göran Schildt ganska pinsamt förvirrad och verkar tro sig nå viktigare sanningar genom att sväva iväg i filosofi eller psykologi. Om han nu har så ett enda konsekvent personlighetsdrag så är det individualismen. Han är ointresserad av allt som inte har bäring på individen och snurrar lätt vilse i märkligheter när han försöker omvandla till individfrågor det som rör människor som kollektiv. Den här blinda fläcken ger intrycket att han trots alla sina provokationer egentligen aldrig tog några allvarliga risker. Det är en sak att slänga sig med vassa ord om grekisk och nordisk mentalitet, en annan att kritisera makten.
För att säga något om boken också. Den består till ganska stor del av referat av tidningsdebatter (Schildt var länge skribent i Svenska dagbladet), mottagandet av några av hans tidiga böcker och utvecklingen av hans tankar kring konsten i stort och Gide och Cézanne i synnerhet. Referaten och en del av citaten ur artiklar och brev hade gärna fått komprimeras. Man kommer inte så nära Göran Schildt som privatperson. Hur var han i sitt vardagsliv? Särskilt det äktenskapliga samlivet sägs väldigt lite om. Hans första fru Mona dyker upp från ingenstans, håller sig i bakgrunden och försvinner till sist utan att man blir klar över varför. Att han hade otaliga älskarinnor är tydligt nog, mindre tydligt hur han mötte var och en, ännu mindre hur hans hustru ställde sig till dem.
Det tar ungefär halva boken innan seglingen kommer på tal. Reseskildringarna, utan vilka han knappast vore ihågkommen, behandlas tillsammans i ett par kapitel och då tämligen rörigt. Deras viktigaste idéinnehåll utsätts för närsynt referat och analys men nästan inget sägs om tillkomsten och mottagandet. Den för eftervärlden bortglömda boken om André Gide tillägnas i jämförelse en väldig uppmärksamhet. Man förstår att seglingsböckerna för Schildt var en sidosak i hans gärning, en trivsam bisyssla som råkade finna publik. Men det är ju jätteintressant! Tyvärr följer inte Knif det spåret vidare.
Slutligen måste jag påpeka att boken hade tålt ett extra korrläsningsvarv, om så bara för att eliminera 90 % av alla "de facto". Och det saknas en innehållsförteckning. Jag låter kanske hård, mot både Henrik Knif och Göran Schildt, men mest virrig skulle jag tro. Det betyder bara att jag fått mycket att tänka på. Jag är så glad att min favoritgubbe förärats en biografi. Jag tänker mig en ny genomläsning av hans intressantaste verk snart, men det återkommer jag i så fall till vad det lider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar