Jag var imponerad av Ur kackerlackors levnad och har nu läst ytterligare en Inger Alfvén. Också detta är en historia med åtskilligt mörker som skildrar såriga relationer och inre kval, och liksom i den förra boken är mäns våld mot kvinnor ett huvudtema.
Rosalyn växer upp i en dysfunktionell familj i märklig exil på amerikanska vischan. Hon är oönskad av sina föräldrar och bär sitt trauma in i vuxenheten. I tonåren, övergiven i Stockholm, tyr hon sig till en rad baksluga killar och en av dem gör henne med barn: dottern Judith, som hon motvilligt accepterar ansvaret för, och som i jakt på uppmärksamhet gör allt för att sabotera mammans försök att utveckla sin författartalang. Under tiden har Ragnar, av tryggare härkomst, gått vägen från pretentiös gymnasiepoet till geniförklarad författare och kvinnokarl. Både Rosalyn och den unga Judith kommer att fängslas närmast bokstavligen av hans charm och hänsynslösa smicker.
Eller vad det nu är som håller dem kvar. Den här romanen lyckas aldrig övertyga mig om sin psykologiska trovärdighet. Jag tror det grundläggande problemet är att den vill något alltför tydligt alltför mycket: här ska skildras över femhundra täta sidor hur kvinnors konstnärskap förringas på en manlig scen, hur kvinnligt självförminskande går i arv, hur manipulativa män med kapital och sexuell makt snärjer de mest fritänkande kvinnor, och så vidare. Alfvén har hittat en intrig som inrymmer allt detta och befolkat den med rollfigurer. Men förklaringen till deras handlande står inte att finna inom dem, varken i deras mänsklighet eller i de individuella särdragen, utan i ramarna som satts av programmet. Så tappar berättelsen sin spänst, det öppna utforskandets glädje som gjorde Ur kackerlackors levnad till en så inspirerad roman.
Att Inger Alfvén är en språkkonstnär skiner igenom; hon leker även här skickligt med tonfall och metaforer, men inte med samma frihet. Några gånger sprakar det till. Rosalyns avsnitt växlar mellan nutid och dåtid i första och tredje person på ett effektfullt sätt. Ragnars avsnitt är en tidvis lustig stilparodi fylld av konstnärsklichéer och självförhärligande tunnelseende. Men oftare låter författaren hämma sig inför budskapets allvar och hemfaller i tydlighetsiver åt bokstavligt beskrivande istället för gestaltning. Som för att kompensera bristen på sammansatta personligheter sjunker texten då och då in i Judiths och Rosalyns huvuden, men därinne finns inte tillräckligt att hämta och kapitlen tröskar förgäves på i onödiga longörer. Det hela slutar med ett förvirrande långt påhäng utan begriplig riktning. Jag förstår aldrig vad som står på spel och historien engagerar aldrig så som den verkar anse att ämnet förtjänar. Kanske är Alfvéns avsikt att skildra något avpersonifierat, evigt giltigt, men i så fall har hon landat halvvägs och det förslår inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar