Jag har tidigare skrivit om Falkenlands Vinterträdgården här, en dålig bok, och man gör bättre att läsa hennes första fyra romaner: Släggan och städet, Skärvor av en sönderslagen spegel, Min skugga och Själens begär. De hör naturligt ihop såtillvida att alla utspelar sig i ett diffust tidigt 1900-tal, i en klaustrofobisk och ångestriden stämning fylld av destruktiv erotik och kristet skuldmedvetande, framsuggererad över cirka 130 sidor.
Här ligger en flicka eller ung kvinna inlagd på något slags lasarett och berättar om sin kärlekslösa uppväxt med en far och en mor som var upptagna med att älska varandra. I lyriska sjok ger hon uttryck för den tomhet som blivit av hennes liv, sin djupa ensamhet och förlorade gudstro. Hon är förödmjukad av livets banala fortskridande och existensens meninglöshet, känner sig själsligt urlakad, och måste bli till genom att spegla sig i andra: genom sexualiteten inte minst. Allt hon gör för henne närmare hennes medfödda ondska.
En skelettartad handling finns inmängd i detta, en blind man och en sjuk flicka som interagerar lite grann. Den ingrediensen stannar vid ett mellanting och kunde avvaras. När handlingen måste avanceras genom trivial dialog och sakliga konstateranden punkteras stämningen, som är romanens hela behållning. Huvudpersonens själsliga smärta skrivs fram i korta, allvarstyngda meningar med gammaltestamentligt klingande symbolik: "Jag är en saltstod. Ingenting kan släcka min törst." eller "Bot är inte möjlig. Men jag skall bota mig, jag skall sätta blodigel på blodigel." Det är ett dramatiskt och högtidligt självömkande som vinner nerv av att dansa nära pekoralet. Men om min minnesbild går att lita på är Min skugga ändå bättre, där atmosfären vävs smidigare in i en berättelse och dessutom den bohuslänska naturen får glänsa i mörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar