Jascha Golowanjuk var en period bekant med Göran Schildt, lärde jag mig i biografin om denne. Det var också första gången jag la märke till Golowanjuks namn. Han gjorde succé med sin debutroman Min gyllene väg från Samarkand 1937 och var under några decennier enormt läst och omtyckt, men idag är han väl i princip helt bortglömd. Det lilla jag vet om honom har jag inhämtat i Schildt-biografin, däribland att han var jude och föddes 1905 i nuvarande Uzbekistan. Paradiset är första bästa bok jag råkade stöta på. Han skrev ungefär en om året i fyrtio års tid.
Huvudpersonen är en författare som verkar dela många drag med Golowanjuk själv. Han dör och hamnar i himlen, där han anvisas ett rum i en lång korridor. Han märker snart att varje önskan här går omedelbart i uppfyllelse, och det är onekligen praktiskt att få en whisky när man vill eller kunna frammana vemhelst man vill tala med. Mest umgås han med sin farmor, som efter döden lever loppan på storslagna bjudningar där hon lystet frotterar sig med historiska celebriteter. Han påhälsas också ständigt av den bitska Debora som tvingar honom att högläsa ur sina böcker som sömnpiller.
Så håller det på lite hit och dit. Människorna i paradiset är lika lynniga som på jorden och huvudpersonen söker förgäves lyckan och saligheten. Det är en rätt tunn bok i luftig, kåserande stil, en kul premiss fylld med infall och fyndiga dialoger. Ett stort antal av dessa går ut på att författaren nervöst försvarar sina böcker mot spydiga anklagelser om banalitet och låg intellektuell nivå, och i samma veva hinner han med spelad ödmjukhet ge några kängor åt sina kritiker. I samtiden, när Golowanjuks verk och deras stil var välkända, måste detta ha varit mycket roligt och med lite inlevelse och fantasi är det det fortfarande.
Jag har fått för mig att Golowanjuks judiska identitet och flyktingbakgrund hade betydelse för hans författarskap, men här syns inte mycket av det. I ett kapitel görs en nostalgisk återblick på huvudpersonens fattiga barndom som får räknas till höjdpunkterna. Det är lättsamt med ett anspråkslöst stänk av svärta. Jag håller med baksidestexten om att här finns "ömsinthet och humor" och det räcker långt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar