Jag har tidigare av Yourcenar läst kortromanen Un homme obscur samt Mémoires d'Hadrien; sistnämnda är väl hennes mest kända verk, men den här romanen verkar inte komma långt efter. På svenska heter den Vishetens natt.
Här utspelar det sig under 1500-talet i ett Europa våldsamt upprivet av reformationen. Det är också renässans. I centrum står Zenon, läkare och alkemist bosatt mest i Brygge, men liksom Yourcenars andra huvudpersoner en irrande, sökande gestalt. Berättelsen börjar i barndomen, skyndar igenom studietiden och hittar via några färgstarka episoder – belägringen av Münster inte minst – tillbaka till honom i medelåldern. Rörelsen avtar, eller övergår från det yttre livet till det inre. Den stationäre Zenon riktar blicken mot sig själv, sin gärning och sina filosofiska utgångspunkter.
Så tecknas bilden av en kunskapssökande person på jakt efter den verkliga friheten. Han studerar både människan och världen, men målet är att kasta av sig de mänskliga formerna och nå det rena varat. Liksom protestanterna söker han renhet, men för Zenon är religionen alltid otillräcklig. Hans värld har inte plats för godtycke, mirakel, en nyckfull guds vilja. Allt hänger samman i inbördes orsaksförhållanden, världen är rationell och principiellt tillgänglig för vår kunskap. I det här århundradet gör den idén honom till magiker, ett par hundra år senare hade han varit vetenskapsman. Det som gör Zenon fängslande är att han lever i en tid när tanken glider ur de kristna dogmernas grepp men ännu inte hunnit fångas i vetenskapens materialistiska ram. Däremellan är den fri att sträva mot ändlösa höjder.
Men läkaren Zenon lever och verkar för människor i en människans värld, hur han är så sträcker sig därbortom. Hans själ kan röra sig i evighetens sfärer men kroppen är fäst i tid och rum. Inkongruensen föder emellertid inte frustration utan snarare en likgiltighet inför hans öde, en stoisk hållning som påminner inte så lite om Hadrianus i boken om honom. Döden och insikten om alltings fåfänglighet är lika närvarande i den här som i de andra romaner jag läst av Yourcenar. I jämförelse med dem är det här en abstraktare bok där fokus breddas från huvudpersonen till hela tidsandan, vad som stod på spel för reformationens och renässansens människor – i första hand på idéplanet men även i livets konkreta detaljer. På omslaget till utgåvan jag läst illustreras detta snyggt med en bild av Pieter Bruegel den äldre. Bara någon gång verkar resonemangen anakronistiska, i ett av Zenons samtal med en munk, där reformationen framstår nästan som ett upplysningsprojekt och jag lockas att erinra mig vad jag minns av Kant. Någon med gedignare idéhistorisk bildning kunde säkert utveckla det där.
Jag kan slutligen bara tillägga att jag av någon anledning hade ovanligt svårt att klara franskan till åtminstone en tredjedel in. Jag fick slå upp ord i var och varannan mening. Jag vet inte om det berodde på dagsform eller på själva texten. Det är otroligt vad många namn det finns på gamla klädesplagg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar