Titeln är intresseväckande och omslaget sticker ut med sin röda Trumpkeps. Men det är bara lockbete och jag är glad att boken faktiskt handlar om något mer substantiellt. Trump nämns knappt i förbifarten. Hämäläinens ärende är att förklara och reda ut allmänt spridda missförstånd om den så kallade postmoderna filosofin. Den hade sina glansdagar mellan 70- och 90-talen, men termen "postmodern" har fortsatt leva som invektiv laddat med anklagelser om farlig relativism och förnekande av objektiva sanningar. Än är det högerpopulister som uppvisar postmodernt sanningsförakt, än identitetsvänstern som gått bort sig i abstrakt flum, och folk i gemen kan inte skilja vetenskap från charlataneri. Tänkare som Foucault, Derrida och Lyotard ges skulden för allt detta. De förkastar vetenskaplig kunskap till förmån för personligt tyckande, anser min sanning vara lika mycket värd som din, gör ett bedrägligt gungfly av allt visst och fast. Flera svenska och utländska debattörer citeras med dessa åsikter. Men stämmer den här nidbilden med verkligheten, med vad postmodernisterna faktiskt sa?
Hämäläinen hävdar förstås att den inte gör det.
Efter en lite trög start ger hon så en sammanfattning av några av de
centrala figurernas idéer. Gemensamt är att de intresserade sig för
kunskapens villkor. Naturligtvis finns en objektiv
verklighet, men hur formas vår kunskap och våra föreställningar om
den? Det räcker inte att konstatera vad som är sant och falskt. Våra
uppfattningar om sant och falskt uppstår inte i ett vakuum, utan i ett
större sammanhang, och för att nå verklig förståelse
av kunskapens natur måste man också förstå detta sammanhang.
Hämäläinen understryker flera gånger att denna insikt har löpt genom
allt västerländskt tänkande sedan Kant. Postmodernisterna bidrar med
några nya infallsvinklar på temat, som jag för min egen inlärnings skull ska försöka återge i korthet.
Derrida, såsom varande poststrukturalist, är arvtagare till strukturalismen, alltså idén att språkliga tecken får sin mening av sina inbördes förhållanden och inte av relationen till ting i världen. Det strukturalistiska synsättet har också applicerats bredare, på mänskliga kulturer i stort, inte minst inom antropologin. Det öppnar för en förståelse för hur människans uppfattningar omvärlden formas av det omgivande samhällets regler, vanor och institutioner. Men om våra tankar begränsas av det kulturella system vi är en del av, hur kan vi då tänka nytt, hur kan vi alls förstå någon från en annan kultur, och hur kan vi någonsin studera våra egna fördomar utifrån? Derrida identifierar flera konkreta sätt på vilka vår världsbild är låst i nedärvda kategorier och han föreslår en metod, dekonstruktion, för att finna sprickorna i strukturen och därmed vägen till genuint nya tankar. Exakt hur det går till förblir oklart i den här korta sammanfattningen. Den viktiga poängen är att Derrida inte förnekar objektiva sanningar, utan tvärtom inser vad som står i vägen för en verklig objektivitet, och försöker hitta sätt att överkomma hindren.
Foucault är likaledes intresserad av vad som sätter gränserna för vårt tänkande, men ur ett historiskt perspektiv. Genom att undersöka hur villkoren för kunskapssökande har sett ut genom historien kan man bli mer uppmärksam på våra egna. Vilka begrepp, vilka föreställningar, vilken bakgrundskunskap, vilka institutioner har möjliggjort vilken kunskap? Foucault studerar detta inom vissa specifika områden. En vanlig karikatyr av Foucault är att han reducerar all kunskap till maktutövning. Och maktförhållanden spelar en stor roll, som en av de strukturer som bestämmer vilken kunskap som anses intressant, önskvärd, rimlig eller självklar. Den kunskap som produceras på exempelvis universiteten är givetvis beroende av vilka människors intressen, agendor och idéer som ges inflytande. Genom att skärskåda sådana saker tydliggör vi för oss själva varför vi hyser de uppfattningar vi gör och står därmed på en fastare grund, som ger bättre förutsättningar att nå vidare.
Lyotard är känd för sitt påstående om de stora berättelsernas död. Det postmoderna tillståndet (vilket också är titeln på hans mest kända verk) karaktäriseras av att kunskapen inte längre legitimeras av ett övergripande narrativ som förklarar varför det sanna är sant och det rätta är rätt. Tidigare hade upplysningstanken, tron på modernitetens okuvliga framsteg eller kanske marxismen intagit denna roll. Men att förlägga kunskapens legitimitet utanför själva kunskapen innebar i sig en delegimitering, en misstro på kunskapens förmåga att reda sig själv. Postmoderniteten är det tillstånd när dessa allomfattande principer krackelerat, och människor slagit sig till ro med insikten att olika kunskapsområden inte behöver inordna sig i en överordnad struktur: matematiker söker sin kunskap på sitt vis, sociologer på sitt, och skådespelare har ytterligare andra ideal. Genom att kunskapsområdena kommunicerar formas en gemensam förståelse, men denna behöver ingen extern garant. Allt detta presenterar Lyotard som en deskriptiv diagnos av samtiden, inte som ett filosofiskt program.
Läsaren uppmärksammas också på några analytiska filosofer som vunnit stort erkännande med tydligt närliggande idéer. Thomas Kuhns teori om vetenskapliga paradigm påminner inte så lite om Foucault. Även Quine och Sellars mfl anförs. Hämäläinen menar att "tankar om kunskapens avhängighet och grundlöshet kanske [är] oundvikliga i modernt tänkande överlag" – alltsedan tidigmodern tid har målet varit att finna ny kunskap genom att tänka kritiskt och sökande, och den rörliga tanken kommer alltid att upptäcka nya perspektiv som får de fasta grunderna att vackla. Det argumenterar hon övertygande för, men jag blir inte helt klok på vad som då särskiljer postmodernismen. Vad är kärnan? Och om analytiska tänkare har förespråkat snarlika ståndpunkter, varför pekas just postmodernismen ut som ansvarig för samhällets förfall? Det snuddas vid några förklaringar, men de verkar så banala. Vissa postmoderna filosofer formulerar sig snårigt. Man har inte orkat sätta sig in i deras verk. De associeras med politiska framgångar man ogillar. Kan det vara så enkelt?
Bokens viktigaste poäng som debattinlägg betraktad är att man inte ska göra det lätt för sig. Det ges många exempel på ohederlig argumentation från sådana förnuftets försvarare som Lena Andersson och Åsa Wikforss – intellektuella som borde veta bättre men som väljer att fördumma sig själva och förenkla sina meningsmotståndare för att försvara en dogm. De självbelåtet rationella håller sig för goda för att använda sitt kritiska tänkande.
Men samtidsdiagnosen bortom detta flyter sedan ut i något mindre fokuserat och mindre originellt. Min största behållning av den här boken är avsnitten som klart och tydligt reder ut de vanliga missförstånden om postmodernismen, förklarar vad dess företrädare tänkt och inte tänkt. Det är ingen dålig introduktion till postmodernismen i stort, och dess relevans för samtiden. Men det skadar nog inte att ha lite förkunskaper i filosofi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar